Sparad i Hälsa

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans

Sparad i Tankar

Livet, å andra sidan

När lite skrivs så betyder det att livet går i rasande takt och att jag har noll ork över till något annat än att försöka vara på fötterna. Att jag dessutom i dagsläget har näst intill ingen kontroll över mitt liv då olika myndigheter bestämmer vad som händer med mig. Att dessutom behöva själv dra i alla myndigheter gör en inte friskare precis.

Förutom det så försöker jag orka vara ute varje dag. Jag är så aktiv jag kan inom politiken och jag försöker att sakta orka mer. Men det räcker inte riktigt. Träffade min läkare igår och hen frågade mig varför jag inte blivit bättre. Nu när jag ändå varit sjukskriven sen januari och dessutom var jag ju sjukskriven i två månader förra sommaren. Det är ju tur att läkare som ska hjälpa och behandla/sjukskriva har koll på hur det fungerar med utmattning. Min depression har ändå minskat men ångesten är kvar. Min läkare tittade bekymrat på mig och frågade vad jag tror är orsaken till att min ångest är så hög. För vilken gång i ordningen jag sa till henne att den förmodligen grundar sig mestadels i att jag inte har någon kontroll över mitt liv, utan att tröga myndigheter håller mitt liv i ett järngrepp. Att försäkringskassan kan få för sig att jag helt plötslig är frisk, att hen, läkaren får för sig att nu har jag varit sjukskriven tillräckligt länge, att arbetsförmedlingen dröjer ännu längre med att ens påbörja utredningen på vad jag behöver för att återkomma i arbete på ett hållbart sätt. Att a-kassan nekar mig ersättning trots att jag gjort allt rätt. Det finns ingen kontroll över vad jag kan göra,vad jag får göra, över min ekonomi. Ja, vad kan ångesten bero på?!

I övrigt har vi bestämt att byta skola till hösten för sonen. Vi var inte överens med pedagogerna och ledningen på hans nuvarande skola. De har inte tagit tag i mobbningen på ett bra och trovärdigt sätt, de har länge nekat att den ens existerat. Nu kommer han börja på en annan skola med nya kompisar, en skola där de vet att saker händer och de tar tag i det. En skola där de ser att varje barn har potential och kan lära sig. Det känns väldigt bra och han är själv peppad på att börja en ny skola.

Sen har jag börjat göra smycken som säljs till förmån för tidningen Dik Manusch. En tidning som görs så att migranterna som kommer hit slipper tigga utan istället kan sälja den. Hela inkomsten för tidningen får dom behålla. Tidningen kostar såklart pengar och det sköts av vissa företag som sponsrar och av privatpersoner. Så köp gärna ett smycke. Jag garanterar att hela inkomsten för ”ögonsmyckena” kommer att gå dit.

öga

Jag kommer lägga ut bilder på de ”ögon” jag har på instagramkontot ”hangpatte”. Kika in där och kontakta mig på hangpatte@trollbottom.se. De kostar MINST 20:-, att de kostar så lite är för att det viktigaste är att man hjälps åt utifrån den förmåga man själv har. Kan man lägga mer, ja då bör man göra det, i solidaritet. Ödmjukhet, generositet, dela med sig av det man har, det är sådant vi lär vår son och han är fantastiskt snäll. Han har förstått att det finns andra som inget har, som inte ens har pengar till mat och han delar gladeligen med sig av de pengar han har.

Dela med dig och få ett smycke på köpet!

Sparad i Hälsa, Tankar

Att överleva ett kaos

Många säger att för att vara sjuk måste en vara frisk. Och visst stämmer det väl överens med verkligheten. Jag själv är i en sits där jag måste dra i alla instanser själv för att kunna få någon slags hjälp att komma ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Att ena stunden tvingas vara stark och ringa jobbiga samtal för att i nästa bryta ihop i en stark ångestattack. Pulsen går upp, huvudet känns som det ska sprängas. I nästa stund stänger jag av känslorna. Jag måste för att kunna fungera även om det inte fungerar heller.

Senaste dagarna har varit fantastiskt jobbiga och bra på sina sätt med. Jag har varit iväg och begravt två människor. Inför första begravningen kände jag stark oro och ångest. Jag var ledsen men kände oro inför människor som jag visste skulle vara där. Människor som fortfarande gör mig ledsen och arg, som svek och kränkt mig ordentligt. Det var smärtsamt att behöva möta även om jag bestämde mig för att vända ryggen till, allt för att kunna hantera situationen. Otrolig sorg kände jag med även om tårarna fick vänta tills jag var ensam. Och glädje över de vänner som jag fick när jag arbetade med dem.

Efter jag varit på andra begravningen åkte jag iväg för att möta upp mina partikamrater och delta på årskonferensen. Det var glädje och värme. Jag är så glad att jag gick med i partiet och att jag engagerat mig. Det ger så mycket glädje och energi. Jag fullkomligt älskar det. Jag får lära mig massor med saker om hur vårt samhälle fungerar och jag får vara med och påverka hur framtiden skulle kunna komma att se ut.

Men även om jag älskar det så orkar jag så mycket mindre nu än tidigare. Jag håller på att lära mig att se signalerna i tid, jag håller på att lära mig att andas. Jag vill tillbaka, jag vill bli frisk. Men som idag känns det så hopplöst, som att det aldrig kommer att ske. Att vad jag än kommer att göra så kommer det inte fungera. Jag vill bara att det ska fungera. På de få saker jag gör så ger jag allt. Där emellan vilar jag så mycket jag bara kan. Jag försöker hålla fast vid att jag har ett barn när livet känns så svårt att ett steg framför den där lastbilen trots allt lockar.

Ikväll laddar jag inför nytt besök hos läkaren imorgon. Jag orkar snart inte dessa möten heller. Det måste börja leda till något. Imorgon ska jag försöka förklara min arbetsförmåga, mitt mående. För att kunna komma ihåg skriver jag upp. Ibland känns det bara så märkligt, jag är en stark person som vågar tycka, som vågar tänka och som vågar agera. Jag är aktivist ut i fingerspetsarna, jag engagerar mig och är bra på så mycket som jag gör. Och samtidigt är jag en sådan svag person, som gång på gång inte orkar, som kraschar och som drabbas av panikångest och andra ångestsymptom. Stark men svag. Det går säkert att vara det.

Tänk om en istället brutit benet, hade varit så mycket enklare att hantera och det hade varit så mycket lättare att få rätt hjälp från alla del olika instanserna. Hänger du inte med i mina tankar så säger jag bara. Välkommen till mitt liv!

Bryt ett ben och var glad!

 

Sparad i Hälsa

En måste välja livet

Utmattad. Varit hos läkaren idag och blivit fortsatt sjukskriven. Så trött. Besöket tog massor med kraft. Ångesten och oron var stor. Läkaren lyssnade och trodde på mig. Därmed släppte en hel del oro och ångest. Nu ska jag bara komma på hur jag ska komma åter utan att hamna här igen. För det är inte roligt.

När ångesten sätter igång tar jag fram mina pärlor. Tillverkar ett armband eller två. Det får mig att fokusera på annat än ångesten. Vissa dagar blir det många armband. Självklart går dessa att köpa till en billig peng. Det tycker jag du ska göra. Snart kommer det även finnas halsband, örhängen och så fort jag får fram min symaskin ska jag sy tygväskor och trycka på. Hantverket, pysslandet, skapandet, det mår jag riktigt gott av.

Nu är det sen ”bara” att hitta ett jobb där jag inte behöver ge så mycket av mig själv. Ett administrativt jobb hade varit helt perfekt nu. Dels för att jag tycker om att jobba administrativt men också för att jag behöver ha ett jobb som jag kan lämna när jag går hem. Jag behöver även få dagtid så jag får tid över till annat. Till familjen, till att återhämta mig. Jag ska även planera in tomma dagar. Dagar där inget planerat får komma in utan bara sådant som faller på. Detta för att jag inte ska hamna i detta igen.

I övrigt har jag hittat en artist Kajsa Grytt. Hon har framför allt gjort en platta som heter Brott & straff, där kvinnliga fångar i Sverige fått skriva texterna. Jag har lyssnat på nedanstående om och om igen. Den fastnade i mitt hjärta.

Vad har jag gjort för att känna denna smärta
är det ett straff för någonting jag gjort
var finns bitarna av mitt krossade hjärta
jag står och trampar vid himmelens port
vad har jag gjort för att känna denna kärlek
till henne som inte ens gav mig en blick
varför känns sorgen jag bär så fördjävlig
jag bad till Gud för en mor jag aldrig fick

Du har inte gjort något fel
men jag förstår att det känns så
du har inte fått vad du behöver
det är din längtan som bränns så
hon vet vad hon har gjort
och hon har läst det här brevet
hon tar sitt straff därinne
men du måste välja livet

Vad har jag gjort för att må som jag mår
är en förlorare i kärlekens spel ingen är 
där för att torka min tår vad jag än gör 
blir allt bara fel kärleken jag kände för 
henne var en lek vem ska ge mig tröst 
och torka mina tårar vad har jag gjort 
för att förtjäna detta svek 
varför bär min mor en kärlek till nålar 

Du har inte gjort något fel men jag förstår att det 
känns så du har inte fått vad du behöver det är din 
längtan som bränns så hon vet vad hon har gjort och 
hon har läst det här brevet hon tar sitt straff 
därinne men du måste välja livet 

Är detta ett straff för ett tidigare liv 
eller fick jag på given blott dåliga kort 
är jag en syndare i Guds arkiv 
jag kan ej sluta undra vad är det jag har gjort 
vad är det jag har gjort vad är det jag har gjort 
vad är det jag har gjort 

Du har inte gjort något fel men jag förstår att det 
känns så du har inte fått vad du behöver det är din 
längtan som bränns så hon vet vad hon har gjort och 
hon har läst det här brevet hon tar 
sitt straff därinne men du måste välja livet 
Du måste välja livet
Sparad i Tankar

Okej att inte vara okej

Så var jag åter i en utmattning. Den kom sig smygandes på igen och jag borde insett tidigare. Efter förra gången så kom jag tillbaka för ganska precis ett år sedan till arbete igen. Jag flyttade, började jobba, började plugga. Blev engagerad i två olika organisationer. Livet rullade på för fullt och det kändes ändå rätt bra. Visst har jag blivit trött och jag känner att jag orkar inte lika mycket som förut. Men så fick jag så lov att inse här att det fungerade åter igen inte i kroppen. Efter jag var i Malmö har det inte fungerat alls. Migrän, förstoppning, panikångest som avlöser varandra.

Idag fick jag erkänna ordentligt. Jag ringde hälsocentralen och bokade tid hos en läkare. Istället för att försöka säga andra saker bara för att det är så jobbigt så sa jag bara rakt ut att jag åter igen hamnat i en utmattningsdepression. Jag berättade om min panikångest som de senaste dagarna varit otroligt intensiva. Jag berättade om svårigheterna att sova, om tröttheten, om oförmågan att orka. Läkaren förstod min panik och sjukskrev mig för två veckor, hen avslutade det hela med ”då får vi hoppas att du har hunnit vila på de här två veckorna”.

Jo, om utmattningssyndrom fungerade så att det räckte med två veckor för att bli frisk. Så är det inte, det tar tid och det tar än längre tid att lära sig leva med att stress lättare påverkar än tidigare. Det tar tid att lära sig vila innan det är försent.

Själv är jag helt värdelös på att vila. Tanken på att inte göra något vettigt en dag kan få mig sjukt stressad. Att bara vara är inget jag har lyckats så bra med. Jag har lärt mig lite men inte helt och fullt. Jag tycker jag har varit duktig och vilat. Men jag har vilat först när jag redan känt mig trött. Då behöver vilan vara längre. Jag vet detta egentligen, jag vet detta men har inte lycktas ta in det. Har inte lyckats få in det i livet. Så nu sitter jag här igen. Ledsen, trött, ångestfylld, känslig, skör.

Så nu, de här veckorna blir att ta dagarna som de kommer. Ingen press, inga mer måsten än de som ändå hör till vardagen. Jag ska pärla då det är en skön avkoppling, jag ska åka till mamma och pappa, jag ska vila och bara vara.

Jag ska försöka erkänna att det är okej att vara inte okej.

Prepartum-DepressionBilden oärligt stulen efter en bildgoogling