Sparad i Hälsa, Tankar

Semicolon project

Jag var 14 år, jag satt i bilen bredvid mamma som körde. Vi närmade oss byn och jag böjde mig ner så ingen skulle se mig i bilen medans vi passerade byn. Jag var ledig från skolan, de trodde jag var sjuk. Jag var sjuk men inte på det sättet de trodde. Jag led av depression, ett starkt självhat och av självmordstankar. Jag hade redan flera gånger försökt ta livet av mig. Nu var vi på väg till stan, till barn och ungdomspsykiatrin. Jag visste att om någon i byn skulle få veta skulle livet bli ännu mer av ett helvete. Jag gömde mig, skammen var stor. Skammen över att inte må bra, skammen över att jag levde, skammen över att jag inte lyckades dö, skammen av misslyckande.

Det tog många år innan jag vågade säga att jag fick hjälp av psykiatrin, det tog ännu fler år innan jag förstod att jag led till och från av psykisk ohälsa. Jag har psykisk ohälsa idag med, kanske att jag inte lider av den på samma sätt som förut. Den påverkar mitt liv enormt men den styr inte längre valet till att leva. Jag vet att jag inte kan släppa tanken på livet, jag vet att trots att jag vill leva kan smärtan inuti ta över. Därför måste jag varje dag ta beslutet om att leva vidare. Idag skäms jag inte.

På min axel finns ett semikolon intatuerat, som en påminnelse om att jag en gång valde att leva vidare istället för att sätta punkt.

En reaktion till “Semicolon project

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *