Sparad i Dagen, Familj, Hälsa

Livet fortsätter

Det blir inte mycket skrivet nu. Jag har inte orken till det. Att sätta sig ner vid datorn händer nästan aldrig och att skriva inlägg på telefonen tar emot. Längre texter har jag aldrig gillat att skriva på telefonen.

Livet har i alla fall sin gilla gång. Eller, det går i superfart hela tiden. Jul och nyår blev hektiskt om än trevligt. Dock tog det mer på min energi än vad jag hade råd med. Jag har fått inse att jag inte kan fortsätta mina sista ideella uppdrag jag har kvar. Inte om jag ska kunna jobba och fortsätta min behandling och orka vara en bra förälder. Så nu i slutet på februari och början på mars avslutas mina uppdrag. Det är vemodigt även om jag inser att det behövs. Jag vill så gärna vara med och jobba för ett annat samhälle. Framför allt nu när Trump kommit till makten och världen känns om än galnare än någonsin.

Dock måste jag först förändra något med mig själv för att kunna finnas till för att förändra världen. Jag får peppa andra som har energin just nu att förändra, att jobba för förändring.

Själv håller jag på att jobba med att hitta tillbaka till mina känslor. Till att veta vad det är som sker i mitt inre, förstå saker som triggar och att inte reagera med enbart ilska när det blir svårt. Dessutom, mitt i detta ska jag sluta röka. Jag hoppas innerligen att det ska gå bra den här gången. Vore så skönt att bli rökfri. Vi håller även på att hitta metoder för att barnet ska kunna fungera bättre. Även om medicineringen för ADHD hjälper hur mycket som helst så behövs det förändringar. Till exempel behöver han förberedelser på vad som ska ske. Snabba förändringar fungerar inte. Han behöver vara förberedd på vad som kommer. Så som idag blir han förberedd på vad som ska ske imorgon. Vilket förvisso kommer bli en hemmadag då han hostar tills han kräks. Turligt nog har jag numera ett jobb där jag kan jobba hemifrån vilket är oerhört skönt. På så vis behöver jag inte ta ut vab. Dessutom har jag en otroligt härlig chef som har full förståelse för att det blir som det blir. Han litar på att jag gör mitt jobb och bara genom det känns det än mer peppande att göra ett bra jobb. Och bra jobb gör jag. Jag är egentligen aldrig dålig på det jag gör. Jag har alltid gjort bra jobb oavsett vad jag jobbat med. Arbetsmoral kallas det visst. Och min är hög, möjligen ibland för hög.

I dagarna är det fyra år sedan som jag blev friad från misstankarna om mordförsök. Fortfarande känns det helt horribelt. Hur kan en arbetsgivare göra så mot en anställd? Men det som fortfarande sårar är hur min vän kunde svika så ordentligt. En vän som då känt mig i nio år som var med och kränkte mig, om och om igen. Det är kanske inte konstigt efter alla vänner som svikit på olika sätt, att jag numera har svårt att släppa människor in på livet. Att verkligen lita på att de finns där, i vått och torrt.

Nåja, själva händelsen från arbetsgivaren har jag någorlunda kommit över. Det är inte smärtsamt längre. Jag berättar om det för folk ibland för att visa på skräckexempel av vad arbetsgivare kan göra. Framför allt om det är folk som tänker ta anställning av samma arbetsgivare. Då rekommenderar jag medlemskap i facket dessutom.

Men vännen som svek, den taggen sitter i ännu. Nog för att vi redan glidit ifrån varandra men att gå från att ha glidit ifrån varandra till att rent kränka, det är för mig helt otänkbart.

Jaja, nu ska den hostiga och febriga sonen få uppmärksamhet igen. Sen blir det att trilla ner i soffan en sväng innan sängen ropar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *