Sparad i Hälsa

Fördomen om utmattning

Nu när jag fick diagnosen utmattningssyndrom så kändes det på ett sätt väldigt skönt. Nu fick jag en diagnos, jag blev sjukskriven och en chans att få återhämtning. En chans att få bli hel igen. Men samtidigt som det kändes skönt snurrade det i huvudet. Nu blir jag en sån där värdelös, som bara är en belastning. Avskyr ens tanken på att se människor som en belastning. Jag är säker på att alla har något att ge.

Men kanske det värsta. Tanken på att en utmattad, den personen ska ju inte ens ta sig ur sängen, personen ska mer eller mindre vara apatisk. Först då är man utmattad. Jag tar mig ur sängen. Jag orkar göra lite saker, inte lika mycket som förut men lite orkar jag. Jag blir förvisso trött mycket mycket fortare än tidigare men jag står ju på benen, som oftast.

Jag insåg i alla fall hur knäpp min föreställning var. Självklart behöver inte en med utmattningssyndrom vara apatisk och sängliggandes. Det handlar inte om det. Det handlar om att återhämtningen är nästan lika med noll och/eller tar mycket längre tid än i vanliga fall. Det handlar om att känslolivet går upp och ner som en berg och dalbana. Det handlar om stress, ångest etc. En helhet.

Självklart orkar jag fortfarande vissa saker. Jag har till exempel orkat tvätta men jag orkar inte att vika. Jag orkar att träna, fast det är nog mest tjurighet, jag vet att jag mår bättre av träning och därför ska jag träna. Jag orkar träffa människor men inte lika ofta och lika länge som tidigare. Jag blir trött väldigt snabbt och jag har behov av väldigt mycket vila. Jag försöker banka in i mitt huvud att jo, jag är sjuk. Jag har en utmattningssyndrom och det är okej. Jag duger ändå.

 

jag duger

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *