Sparad i Personligt, Tankar, Vänner

Rensning pågår

Mindre än en månad kvar innan jag flyttar till en egen lägenhet med eget kontrakt. Ska bli fantastiskt skönt att få en egen lya. Ett ställe där jag kan känna mig trygg. Så nu packar jag för fullt. I förra flytten blev det kaos och stressigt då jag inte hade tid att packa på innan. Så i denna flytt passar jag på att rensa. Rensa bort skräp, ex-relaterat skräp och faktiskt även kring mitt sociala liv och då främst medier. Jag rensar bort det som får mig att må dåligt, som gör mig ledsen. Jag sparar faktiskt inte bröllopsbilderna eller lappar därifrån. Jag rensar bort. Vissa saker behåller jag förvisso. Mest för barnets skull, för när han kommer fråga.

Därefter har jag börjat rensa bort så kallade vänner. De som sagt sig vara vän men som aldrig finns, aldrig hör av sig, alltid avbokar. Jag inser att det inte är så lätt för andra att ändå vara vön till två som delar på sig. Det blir val av sida ändå. Må så vara att det blir så. Jag vill dock må bra och känna mig omtyckt. Inte ratad. Så jag rensar. Det är bland det bästa med flytt, att det är en enkel möjlighet till att rensa ut gammalt skit och även om mycket blir som förut är det också en möjlighet till ett avstamp till något nytt.

Framöver blir det fokus barnet, jag och djuren. Barnet ska må bra. Jag ska må bra och djuren ska må bra. Lättare sagt än gjort men jag ger inte upp.

Sparad i Tankar, Trollbottom tycker till

Jag litar inte på dig

Så många gånger i mitt liv har jag blivit sviken. Av vänner. De som jag trodde var goda vänner har helt plötsligt vänt ryggen till och utnyttjat det som de vetat om mig. Från liten till vuxen har det varit så. Därför är jag rädd. Rädd för att släppa in människor. Att ha många bekanta gör inget, för de vet väldigt lite. Men de där vännerna som kommer lite närmre. Då blir jag rädd. Jag väntar på att de kommer svika.

I många år har jag fått höra från mitt ex att jag såklart blir ensam eftersom jag inte bjuder till, frågar om att göra något osv. Men, det gör jag. Jag har frågat, föreslagit och hoppats. Men när saker blir inställda gång på gång eller att det enda svaret man får är ett ”jo, det vore roligt, måste bara kolla om det funkar” men sen är det tvärtyst, ja då slutar jag fråga. För det gör ont. Det gör så otroligt ont. För mig blir det då tydligt att man inte vill umgås med mig.

Jag vet att man ibland behöver avboka för att det händer saker, man mår dåligt och sånt. Men, det blir inte okej när det är gång på gång. Det är inte okej att avboka för att sedan umgås med andra. Så nej, då slutar jag fråga, jag slutar höra av mig. För det gör ont i själen.

Det är så sjukt svårt att få vänner, nya vänner. Ännu svårare blir det när man är rädd och osäker. Jag är det. Jag har väldigt svårt att förstå att andra kan tycka om mig. Jag tränar på det, att förstå att jag är en bra och fin människa. Jag är en bra vän. Jag är en vän som finns.

Men, jag kommer inte vara kvar om du sviker. Sviker genom att avboka gång på gång. Sviker genom att inte höra av dig. Då går jag innan du fått komma innanför min skyddsmur. För det gör ont ändå.

 

Sparad i Tankar

Vart är livet på väg?

Jag är så trött. Så evinnerligen trött. Trött på att balansera, på att inte känna glädje och trygghet. På att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag vet bara inte om jag vill det här längre. Nej, jag vill leva, det handlar inte om att leva eller dö. Det handlar om hur livet ska se ut. Hur ska glädjen kunna komma tillbaka så att även vardagen känns meningsfull. När inte ens semestern, som jag förvisso inte har ännu men ändå har på sätt och vis, känns glädjefull, rofylld, ja vad är det då för mening. När semestern blir en kamp mot ångestattacker, tårar, gräl och sorg. Då ser jag inte någon framtid. Det är inte såhär jag vill ha det. Jag vill vara glad, känna att jag kan vara trygg med det jag har. Varför ska det vara så svårt. Det som sker nu äter upp den lilla energi jag har. Utmattningen blir värre när den egentligen har varit på väg åt rätt håll. Det funkar inte.

Jag önskar att få må bra, att få känna ro och glädje. Att få rå om mig själv på ett sätt som inte stressar eller gör mig ledsen för att det inte går att få ro.

När jag kommer hem, då blir det förändring. Det ska bli en hållbar förändring för mitt mående. Så är det bara. Det liksom är stopp nu med att bli uttömd på glädje och energi.

 

Sparad i Hälsa, Tankar

En hälsosam trädgård

Trädgård och trädgårdsarbete är hälsosamt sägs det. Och visst är det så. Träning är det i varje fall. I oktober flyttade vi till huset. Nu, äntligen är det dags att göra något åt trädgården. Den har blivit eftersatt då de varit sjuka, de som bott i huset innan. Så, jag gräver, flyttar, tänker om, gräver lite till. Men det blir bra. Det blir en fungerande trädgård. En trädgård med bärbuskar, grönsaker av olika slag, jordgubbar i massor eftersom det är så otroligt gott, åkerbär och smultron till barnen (eller mig). I år blir det även potatis då vi har en slänt som ska täckas i sommar. För nästa år ska den göras om till en härlig backe för mitt barn och för grannbarnen att hänga i. Det ska bli bär och blommor, stenar att gå på. Det kommer bli bra.

Det bästa är dock att med arbetet i trädgården så ökar även hälsan. Dels för att kroppen får arbeta men också för att det blir en ro i själen. Trädgårdsarbete är som havet, är som dans. Det är läkning för själen, läkning för ditt inre.

På gården står just nu en bal med hösilage. Den väcker helt klart barndomsminnen. Både bra och dåliga. Den väcker goda minnen om bondgården. Om djuren, om närheten till naturen. Den väcker också minnen om hur det var runt omkring. Om mobbningen, om rasismen, de sexuella trakasserierna. Om familjen som höll på att gå sönder, om min övertygelse om att jag måste dö. Dock fokuserar jag på de minnen som är goda. På jorden, naturen, djuren. På kossorna, på tjurarna, grisarna, hönsen, katterna och inte minst min hund.

Nåväl, behöver du läka din själ så dansa eller fixa till i en trädgård eller liknande. Eller varför inte dansa i en trädgård

 

Sparad i Barn, Föräldraskap, Tankar

När själar brister

Hur gör man för att inte gå sönder? Jag har begåvats med ett barn med en npf-diagnos. Vi har egentligen inte sett allt för mycket tendenser av det förrän nu. Eller, vi har inte tänkt i dom termerna. Barn är barn med olika behov och med olika egenskaper. Konstigare än så är det inte. Men så nu, mycket som händer, i kroppen, i psyket. Dels den åldern men också i och med diagnos och medicinering. Det är kaos, det är frustration och sorg. Allt på en gång. 

Själv brister jag gång på gång. Inombords och som förälder. Jag är handfallen och samtidigt inte. Jag är en bra förälder, jag gör så gott jag kan. Ibland brister jag, ibland överträffar jag mig själv. Just nu är det svårt. Jag själv är ledsen, trött och ännu mer ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag vill så gärna kunna ta mitt barns smärta. Jag bär den hellre. Men det funkar ju inte så. 

Jag bär samtidigt på min egen smärta, som plockats upp, plockats fram. Som jag inte riktigt vet ännu hur jag ska handskas med. 

Jag önskar bara lite själslig ro för oss.