Sparad i Feminism, Genus, HBTQ, Trollbottom tycker till

Queer the world – en tanke om genus

Genus är något som vi möter dagligen i våra liv. Det finns i våra privatliv, i våra sociala relationer och i vår kultur. När vi talar om genus möter vi också en hel del fördomar, myter och rena lögner. Till exempel finns en föreställning om att kvinnor och män är varandras psykologiska motsatser. Att män är intelligentare, kvinnor är mer omhändertagande, att män är mer våldsamma och att genusmönster inte går att förändra. Dessa föreställningar är fel.

Den moderna genusforskningen föddes ur kvinnorörelsens kamp för jämställdhet. Detta för att de flesta genusordningar gynnar män och missgynnar kvinnor. Därmed inte sagt att en förändrad genusordning inte gynnar män. Snarare tvärtom, det gynnar både män och kvinnor.

Så varför skulle då en annan genusordning gynna män som redan idag gynnas av den ordning som redan finns? Visst, det finns saker som män skulle behöva göra avkall på. De skulle behöva ta ansvar för vad män gör. I dagens debatter hörs väldigt ofta från män när genus eller feminism diskuteras ”att inte alla män..”. Nä, inte alla män våldtar, inte alla män slåss, inte alla män tafsar eller är sexistiska. Men, det finns en kultur, en genuskultur som säger att män ska vara sådana, som uppmuntrar män till sådant beteende. Om inte alla män vill bli dragna över samma kam behöver dessa män istället stå upp för en annan genuskultur, en annan genusordning. En genusordning där män inte anser sig ha rätten till andras kroppar. Egentligen är det rätt enkelt. En kultur där män ska bete sig civiliserat.

Så varför är det så svårt? Förmodligen för att det är så starkt rotat och att det okända är skrämmande. Förmodligen för att många män inte vill lämna sin makt. Det handlar nämligen om att se vilken makt en har, vilka privilegier en har och sen göra avkall på en del av dem. Och visst kan det vara skrämmande men det kan även göra att livet blir så mycket bättre.

Om du råkar vara man och läser detta. Fundera då på vilka privilegier du har enbart för att du har en snopp. Är det privilegier du kan leva utan? Var då tydlig med att du inte vill ha det som det är nu. Ta ansvar för det du gör och ta ansvar för att säga ifrån om dina vänner tafsar, är sexistiska etc.

Jag har aldrig riktigt förstått varför män kan uppleva kvinnor så farliga. Vad är det som är så farligt med att en kvinna tar plats, säger ifrån, uttrycker en åsikt? Väldigt ofta som en kvinna gör det blir hon påhoppad och med dagens teknik är det väldigt lätt att slänga iväg en sexistisk kommentar utan att tänka efter förut. Skulle du kunna säga till en kvinna, ansikte mot ansikte, att hon är en hora och att du önskas hon ska våldtas? Kan du inte det, så skriv det då inte heller. Det är inte svårare än så.

Ibland möter jag män som säger att de är så bestörta över att kvinnor går över vägen, ökar takten när de går hem på kvällarna, om de nu råkar hamna bakom en kvinna. Jo, visst är det tragiskt. Men fundera över varför det är så. Hur ska kvinnan som går före dig veta om du är en av de män som inte tycker sig ha rätten att tafsa, skrika eller våldta? Fundera över om du någonsin mött en kvinna som inte blivit trakasserad av någon man? Jag känner ingen. Så jo, så länge genusordningen ser ut som den gör kommer kvinnan framför dig förmodligen känns sig otrygg och du är en del av den genusordningen.

För en tid sedan samtalade jag om feminism och värdet av feminism inom en organisation. Det jag då sa var att det handlar om att vända på perspektivet. Ett problem som finns inom organisationen är att det är svårt att få kvinnor att engagera sig. Men istället för att fråga sig varför det är svårt att engagera kvinnor så bör frågan ställas, vad gör män för att kvinnor ska vara välkomna och få plats? Inom vilka områden engagerar män sig? Avsäger sig män sin plats i tex en styrelse, i ett uppdrag för att en kvinna ska få plats istället? Lyssnar män? Vem driver igenom beslut, vem lyssnar medlemmarna till?

Det handlar egentligen om att queera organisationen. Alltså att istället för att se på det avvikande så tittar en på de normer som råder. Istället för att titta på ”problemet” så tittar en på hur ”problemet” ens kunnat få uppstå. Problemet är sällan det problem som uttalats utan ett problem om vilka genusordningar och normer som råder. Mitt råd är alltså att vända på synsättet. Tycker du det som man är jobbigt att kvinnan går snabbare framför dig, fundera då på vad det är som gör att hon gör det. Vad kan du göra för att förändra situationen?

 

feminism

Sparad i Feminism, HBTQ

Luleå Pride

Det är så fantastiskt. I helgen har Luleå pride haft sin fest och nog har det varit fest. Trots att vädret varit allt annat än trevligt, förutom korta stunder, så har människor varit med. Det har varit galet många intressanta föreläsningar, uppträdanden, musik, filmvisning, häng och fest. Gratis förutom några av festerna. En lång parad genom stan hade vi också igår.

Själv har jag deltagit som volontär. Det är bland det roligaste en kan göra. Jag har hjälpt till lite extra och trots att hela kroppen värker av all ansträngning så känns det så fantastiskt i kropp och själ.

Många har under åren undrat varför jag, som är heterosexuell, engagerar mig. Och det gör jag för att det är viktigt. Det handlar om mänskliga rättigheter, det handlar om att vi alla ska kunna vara de vi är. För mig handlar det om att jag ska kunna få vara jag. Själv kallar jag mig queer. Just för att normerna är för trånga. Visst, jag identifierar mig som kvinna, jag är en cis-person, men jag är mer än så. Jag är mer än vad normerna i dagens samhälle säger att en kvinna ska vara, jag är mer än vad normerna kring min ålder ska vara, jag är mer helt enkelt. Och för att jag ska kunna få vara jag, för att andra ska kunna få vara de är så engagerar jag mig. För jag vill göra skillnad. Jag kommer inte kunna förflytta berg men jag kanske kan flytta på några stenar från berget. Är vi många som flyttar stenar så har vi tillsammans så småningom förflyttat hela berget. 

 

För att jag är den jag är, så fixade jag till håret innan helgen. Jag gick till frissan och fick det slingat i prideflaggans färger. Nu hoppas jag bara det håller till Stockholm pride men gissar att det kommer behöva färgas på igen. Får se om jag har råd till det. För jag blev galet nöjd.

pridehår

Sparad i Genus, HBTQ, Trollbottom tycker till

Det här med hockey och fans

Jag tycker det är galet roligt med hockey och jag är sedan många år ett Luleåfan. Nu när jag har möjlighet att faktiskt gå på matcher har det också blivit ännu roligare att följa med. Det som dock gör saker så himla trist är attityden kring andra fans då det går dåligt för laget. Jag har ett flertal gånger skrivit på lagets sida på facebook och bett folk att fundera kring sina ordval. Att försöka förnedra och förminska spelarna genom att kalla dom för kvinnor, horor, fittor eller annat liknande är inte okej. Det skulle absolut behövas mer feminism inom den mansdominerade hockeyvärlden. Därför känns det förvisso extra roligt att heja på ett lag som har en feminist (Johan Forsberg) som uttalar sig kring det. Det hoppas jag han fortsätter med, för det behövs att spelare själva går ut och säger ifrån.

Det kanske inte skulle vara så dumt med att fler hockeylag gjorde en hbt-certifiering. Där har det patriarkala samhället Kiruna gått före. Det är helt fantastiskt vilket arbete de gör. Jag önskar alltså se fler sådana initiativ från fler lag.

Men det handlar givetvis inte bara om saker som sägs på en facebooksida. Det som sägs där genomsyrar dels hur samhället ser ut (givetvis) men också hur resten av attityderna ser ut kring hockeyn. Jag har tänkt mycket på vad fansen sjunger/ropar. Det mesta är ju förvisso positivt men att skrika domarjävel, sopa etc. tja, för min del så ger det en besk smak. Jag ser hellre att det uppmuntras än förnedras. Men det behövs också en tydlighet från föreningen. Har föreningen en sida där det förs diskussioner så måste föreningen också vara tydliga med vilket språk man vill ha i sina kommentarer. Givetvis kan det vara svårt för en förening att administrera sjukt många kommentarer, som en hockeyförening med ett elitlag får. Men det handlar egentligen inte om att de tar bort kommentarer utan att de markerar tydligt med vad de vill se.

Nästa grej som blev lite extra tydligt idag då jag var och såg dagens match live. Snart ska de ha ett event; Ladys night. Som kvinna och då gissar jag enbart de som juridiskt anses vara kvinna, inte de som definierar sig som kvinna, får extra bra priser. Man vill fylla arenan med kvinnor. Visst, bra tänkt. Men med den fadda eftersmaken av kommentaren ”det ska väl bli härligt med en arena full med kvinnor, det tycker då jag” som uttalas av en man. Varför är det härligt? För att kvinnor sexualiseras om och om igen?! Och vad gör en kväll mot resten av säsongen. Möjliggör, tillgängliggör istället hockeyn för alla hela säsongen. Fundera på vad det är som gör att kvinnor då inte är lika representerade som männen. Och tillgänglighet handlar inte bara om det fysiska, hur byggnaden är tillgänglig. Utan också om hur människor behandlas, oavsett könstillhörighet.

Jag önskar i alla fall en tydlighet från Luleå Hockey och det vore toppen om Luleå fans också var tydliga för att inkludera. Om ett språk med patriarkal härskarteknik accepteras kommer inte hockeyn heller tillgängliggöras för fler.

Sparad i Feminism, Genus, HBTQ

En feministisk man

Jag är en cis-kvinna i och med det har jag en massa privilegier och givetvis måste jag ta dessa i beaktning hela tiden. Är det privilegier jag vill behålla, är det privilegier jag vill avstå, finns det privilegier jag kan tänka mig att avstå. Till exempel kan jag som cis-kvinna absolut avstå mig privilegiet att tala för en transperson. Jag kan inte tala för en transperson då jag inte är en, ändå finns det massor med cis-personer som tycker att de kan föra talan åt dessa.

Jag tänker att direkt det blir talan för någon annan som har färre privilegier än mig så bör jag fundera på om jag är rätt person att föra talan för den gruppen, de personerna. Ibland kanske det är så att min talan är viktig för att den gruppen ens ska komma på tal. Ja, då är det viktigt att jag för talan. Men det är också viktigt att jag inser när talan måste föras över till den gruppen själv. Det viktigaste av allt är att jag med mina privilegier kan använda dessa för att förbereda plats åt de som är mindre priviligierade.

Det är här män behöver lära sig att de har privilegier som kvinnor inte har. Det är här jag tänker att en feministisk man inser och försöker lära sig att inse när han som man inte ska föra talan för kvinnors situation utan ge plats åt kvinnorna själv. Män har, i den maktstruktur vi har i samhället, en högre position enbart genom att de är män. Sen finns det givetvis en hierarki bland männen, vissa har mer privilegier än andra. Men en man har bara genom att vara man fler privilegier än en de flesta kvinnor. Med andra ord, en man, en feministisk man måste vara medveten om sin maktposition och aktivt välja bort flera av sina privilegier.

En man måste aktivt välja bort privilegier så att kvinnor får möjlighet att få mer av det offentliga utrymmet. Det handlar alltså inte om att män ska låta kvinnor få ta plats utan att män ska ta sitt ansvar och inte själva ta all plats. De måste vara medvetna om sin makt, om sin position i det patriakala samhället.

Hur ofta hör man inte, på skämt eller allvar, “kvinnan ska veta sin plats”.

Jag säger detsamma “Mannen ska veta sin plats”

Sparad i Feminism, Genus, HBTQ, Politik, Sexualitet, Tankar, Trollbottom tycker till

Feministiskt forum en trasig mix

I veckan som var fick jag äran att besöka Nordiskt Kvinnorforum. Jag såg fram emot det och det kändes ärofyllt att få åka dit. Jag kom dit, jag var på olika seminarier och jag lärde mig en hel del. Jag lärde mig vad jag kan säga till skolan när de inte tar på allvar att sonen inte tar på sig vissa kläder till skolan då han blir retad. Jag har lärt mig vart jag kan skicka de unga flickor som jag möter som blir sexuellt utnyttjade, ett ställe där de blir trodda.

Jag har fått energi och jag har känt gemenskap.

Men så kommer vi då till det som inte var lika bra. Samma dag jag kom dit noterade jag snabbt att toaletterna var könade. Okej tänkte jag, här har man missat något. Efter första seminariet funderade jag på varför ingen rasifierad hade varit med då det hade gjort det hela mycket starkare. Nu var det vita som berättade om. Jag har hört det förut. Jag följde med på en dramaföreställning som handlade om alkoholkonsumtionen. Föreställningen la skulden på tjejerna om de blev sexuellt utnyttjade när de var fulla, de var ju ändå klädda med djupa urringningar. Likaså användes det nationalitet som ”balkankillarna” fastän det var helt ointressant med nationalitet. Istället fördjupades bara synen om att det är ”invandrarkillarna” som är halvkriminella, som utnyttjar sexuellt. När en tjej påpekade detta fick hon höra att det var ointressant i sammanhanget, och dramatikern själv (som skrivit texten) menade att det var ett drama och kunde man inte skriva om det här på detta sätt, ja då gick det ju snart inte skriva om något. Precis samma retorik som SD använder. Sen har jag totalt ingen förståelse alls för varför man ska använda skuld och skam för att förändra. Det är inte skulden och skammen som fick mig att sluta dricka och den skulle aldrig ha fått mig att sluta heller.

Forumet i sig var dyrt. Både för de som ställde ut men också för de som talade. Jag hade inte fattat innan att de som talade, eller då ville tala fick betala för det. Låter ju fruktansvärt märkligt. På så vis stängs många föreninar och organisationer som gör ett fantastiskt arbete ute. För en liten förening/organisation har inte tiotusentals kronor att lägga på några dagar. De har viktigare arbete att lägga pengarna på. Den höga kostnaden uteslöt alltså en stor mängd föreningar/organisationer och människor. Det var inte för vem som helst. Jag som kommer från arbetarklassen hade aldrig haft råd med ett sådant här forum om jag inte haft en större organisation bakom mig och som ville att jag skulle åka.

Något som jag dessutom hade missat, programmet var ofattbart stort och jag har inte haft möjlighet att lusläsa allt, var att man bjudit in talare som uttalat sig transfobiskt. Dessutom har man bjudit in Norges jämställdhetsminister för att tala på avslutningen. En minister som företräder nordens största rasistiska parti. En kvinna som uttalat sig kvinnofientligt, hbt-fientligt, rasistiskt etc. Det spelar ingen roll att hon är jämställdhetsminister. En sådan gång går man förbi den positionen och bjuder in en annan person som inte står för sådana åsikter.

Men det som slagit mig mest efter de här dagarna, efter all kritik jag läst och håller med om, det är att det är så uppdelat. Sen när blev rörelserna något som inte gick hand i hand. Någon på ett av seminarierna jag var på sa att vi måste använda oss av varandra, fråga varandra, stötta varandra. Vi är olika föreningar/organisationer men vi måste sammarbeta. Och så ska det inte spela någon roll om den arbetar med sexuella övergrepp, feminism, antirasism, papperslösa, hbtq etc.

Kanske är jag naiv men jag har hela tiden tänk att alla dessa delar, feminism, antirasism och hbt-aktivism, hör ihop. Helt plötsligt känns det som att jag fick dela upp mig. Jag som aktivist, jag agerar inom alla dessa områden, det går inte att dela upp. För allt handlar om jämlikhet, jämställdhet, om mänskliga rättigheter. Att få vara den man är utan förtryck, utan att bli utsatt för förtryck.

Som sammanfattning. Forumet var bra, jag lärde mig en hel del, jag fick energi, jag kunde dela med mig av mina egna erfarenheter. Men det som inte var bra drar ner betyget ändå rejält. Det funkar inte att till ett feministiskt forum bjuda in transfober och rasister. Det fungerar inte att utesluta antirasism och hbt-frågor. Transpersoner har idag fruktansvärt tufft i samhället, det är en feministisk fråga, det går inte att utesluta.
Så känslan är lite grusad efter dagarna. Fantastiskt och samtidigt så gör det så ont i själen.

 

feminism