Sparad i Feminism, Politik, Trollbottom tycker till, Uppfostran

Samhället är allas

Nazister har börjat ta sig in i det offentliga rummet. Människor är rädda, det är fullständigt förståeligt. SMR som nu driver någon slags kampanj i stand är inte trevliga. De använder sig av våld, hot och de är ofta beväpnad med kniv. De backar inte för att döda. Det är förståeligt att människor är rädda.

Nazister står för antidemokrati, för våld, hot och hat. De har inget i vårt offentliga rum att göra. Vi lever i en demokrati, alla har rättigheter. Vi har rätt att vara trygga i vårt samhälle, vi har rätt att vara trygga på våra gator. Nazisterna har ingen rätt att vara öppen med sin ideologi i det offentliga rummet. De har rätt till sina åsikter, men de har inte rätt att uttrycka dom. Inte som det görs nu.

Nazister i stan bemöts nu med manifestationer, motdemonstrationer. Deras banderoller och klistermärken tas ned, hjärtan med kärleksbudskap sätts upp. Deras hat bemöts med kärleksbudskap. Alla har rätt att vara trygga. Alla har rätt att kunna röra sig i samhället utan att bemötas med antidemokrati, hot och våld.

Jag är också rädd, jag är rädd då det är en grupp människor som inte tvekar att döda. En grupp människor som vill andra så himla illa.

Deras hat ska bemötas med kärlek, deras våld ska bemötas med fred.

Runt om i mitt flöde kan man se hur nazismen bekämpas. Det kommer bekämpas, det kommer bemötas och vi kommer aldrig sluta kämpa. Alla är vi människor, alla är vi lika, alla är vi av kött och blod, alla har rätten till trygghet och vår demokrati är inte till salu!

INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR

trygghetEtt av alla de hjärtan som personer satte upp i Luleå gymnasieby efter nazist”attacken”

Sparad i Barn, Föräldraskap, Uppfostran

Rör, rör mig ej

Det verkar vara rätt vanligt att förskolor, sexårs och skolor använder sig av barnmassage för att lära barn att ta på varandra på ett mjukt och fint sätt. Jättebra tycker jag. Man lär barn att beröring kan vara gott och skönt. Barnen lär sig att beröra varandra på ett fint och mjukt sätt där det ska vara bra för den som blir berörd.

Vi försöker lära vår son god beröring, det vill säga mjuk beröring. Man slåss inte, nyps inte och man hoppar inte helst på andra utan man är mjuk och snäll i beröring.

Men så låg jag här en sömnlös natt och funderade. Lika viktigt som att lära barn god beröring är att lära barn att inte beröra. Att beröring enbart få ske om båda är med på det, om den som ska bli berörd vill bli det. Lika viktigt då man har massage är att lära att det är okej att säga nej och att andra måste respektera det. Att beröringen enbart får ske om det är okej. Vi kör stenhårt här hemma att ingen får ta varken på sonen eller oss såvida det inte är okej.

Det känns helt självklart att det är lika viktigt att lära god beröring som att lära icke beröring. Men jag har insett att det inte är så självklart. Därför tänker jag att det är otroligt viktigt om det togs in precis som massagen har plockats in i förskolor och skolor. Man måste lära barn att ha respekt för både sin egen kropp och för andras. Det är så otroligt viktigt. I flera år har jag mött unga människor, barn, som blir tafsade på. Tjejer som berättar hur killarna i skolan tar på dom fastän de egentligen inte vill. Tjejerna vittnar också om att de har slutat säga nej, det hjälper ändå inte och ingen vuxen reagerar. Jag reagerar. Det får inte vara såhär. Oavsett kön har vi rätt till våra egna kroppar och all beröring måste vara godkänd. Man får absolut inte ta på andra utan att det är okej. Och gör man det för att skämta, sånt händer ju, och det blir fel, då måste jag som gjorde fel kunna backa, be om ursäkt och förhoppningsvis lära mig av det.

Men förskola och skola måste börja lära ut icke beröring.

Det finns en blomma som heter ”rör mig ej”. Den drar ihop sig när man rör den. Blir den berörd för många gånger dör den. Den gillar inte beröring och visar genom att dra ihop sig att den inte vill bli berörd. Inte helt olikt människor.

Blir jag berörd för många gånger på sätt jag inte vill krymper jag som människa, jag drar ihop mig, för att skydda mig. Till slut finns stor risk att jag dör.

Så en uppmaning till dig som arbetar inom förskola, skola eller med barn på ett eller annat vis. Lär ut icke beröring precis som du lär ut god beröring. 

rörmigejBilden är googlad och hör hit
Jag äger den inte med andra ord

Sparad i Barn, Genus, Uppfostran

Återtagandet av klänningen

Blev så glad imorse. Sedan vi flyttade och sonen började på ny skola med nya barn har han varit mer restriktiv med valet av sina kläder. Inte hemma men vad han tar på sig när han är på skolan. Han sa redan första veckan på skolan att han inte kunde ha sina rosa byxor på sig där, för han blev retad av de andra pojkarna.

Vi har sedan dess uppmuntrat, pratat om hur man får klä sig som man vill, se ut hur som helst och det ska vara okej. Ingen har rätt att skratta eller retas. Han har ändrat sina kombinationer av kläder, tights (leggins) med spindelmannen-tröja. Men så idag hände något.

På morgonen tog han på sig sin älskade hello kitty-tröja som han inte använt på närmare ett halvår, sina hello kitty-leggins. Sen frågade han vart hans klänningar hängde, han skulle ta med en till skolan och visa. Med sig tog han sin rosa hello kitty-klänning med ballerinakjol.

När vi hämtade honom frågade jag honom om han visat upp sin klänning. Jo, det hade han och han hade även haft den på sig. Flickorna hade tyckt den var fin och några av pojkarna hade skrattat. Jag frågade honom då vad han hade gjort eller sagt när de skrattat. ”Inget mamma”

Vidare berättade han att det var en pojke, vi kallar honom B, som ändå verkat vara lite nyfiken på sonens klänningar. Så sonen berättade att imorgon skulle han ha med en annan klänning för B hade ju inte sett alla hans klänningar. En om dagen tills han visat upp alla sina klänningar ska han ha med sig. Vilket blir några dagar, han äger ändå rätt många klänningar/tunikor.

Så nu är det ett stort hejarop här hemma. Den lilla herrn börjar ta tillbaka sitt egna lilla revir igen.

pojkeiklänning

Sparad i Barn, Föräldraskap, Genus, Uppfostran

Blommiga byxor

Hämtade sonen på fritids idag och fick veta att han vägrat ta på sig de byxor han hade som reserv där, fastän han själv tycker de är fina. De är nämligen blommiga. På vägen hem frågade vi honom varför han inte kunde ha dom på sig, han har ju valt dom själv och tycker om dom. Han berättar då att han kan ha dom hemma men inte på fritids för då säger dom till honom att han är flicka. Vi frågar honom om det spelade någon roll om de sa till honom att han var flicka, han kunde ju bara svara då att han var pojke. Om det nu var viktigt för honom att bli tagen som en pojke (vilket det för tillfället är). Men nej, han är rädd att de ska skratta åt honom.

Likaså har han slutat ha klänningarna, fastän han älskar dom. När han har vissa kompisar hemma så delar han ut sina klänningar och sen dansar dom. Men på förskolan/fritids går det inte längre.

Jag förstår honom, jag tänker inte tvinga honom. Jag tänker dock uppmuntra honom till att ha de kläder han faktiskt tycker om, oavsett vad andra säger. Det gör ont i mig att se att han tycker det är besvärligt och jobbigt. Jag ser hans kamp med att kunna försöka anpassa sig men samtidigt stå upp för sig. Så jag hoppas innerligen att detta är en fas i hans liv, där han anpassar sig lite för att inte bli skrattad åt. Att han blir sådär stark och självklar i sina val som han var för bara ett år sedan. Men det är klart, det är inte helt lätt nu när han bytt miljö helt och hållet heller.

Så imorgon packar vi ner lite andra extrakläder som han känner att han kan och vågar ha på sig. Jag tänker som sagt inte tvinga honom men uppmuntra honom till att våga. De blommiga byxorna får vara kvar och jag är helt säker på att han kommer använda dom igen.

IMG_6509Förra sommaren gick han utan problem i sin favoritklänning. Skorna valde han själv och var supernöjd över. De var ju både rosa och glittriga.

Sparad i Föräldraskap, Genus, Uppfostran

Genusförvirrad

6 Juli 1994

”Kära dagbok.
Vad är det för jävla värld jag lever i. Jo, en värld där män får jobba ute och vi kvinnor ska vara i köket. Min inkomst i pengar minskar i sommar bara för det. Imorgon skulle jag antingen plasta in balarna eller köra en vagn. Men nu får jag inte göra det: Dom som ska hjälpa oss med balarna ska göra allt själva.

Jävla karlhelveten. Så imorgon får jag köra röjsågen istället. Kan inte världen bli jämlik för båda könen.”

Det var sommaren 1994, jag var 14 år och vi bodde på en bondgård. Jag var starkt präglad av mina föräldrars uppfostran kring genus. Det vill säga, alla gör allt och kön bestämmer inte vad man gör. Pappa baka, sylta, laga mat, städa etc. Mamma snickra, byggde trädgård, laga mat, sydde etc. En salig blandning.

Jag var äldst och hade (har) 3 yngre bröder. Jag fick ofta vara barnvakt åt pojkarna, jag fick laga mat när det var mycket jobb på gården (dvs främst på somrarna). Att bo på bondgård var hårt arbete, framför allt på sommaren. Då skulle det plockas sten, plöja, harva, sprida skit, stängslas, köra röjsågen längs alla stängsel så att inte gräset tog i trådarna, ta in hö, plasta in balarna osv.

I min värld var det kvinnligt att köra röjsågen. I min värld var det manligt att plasta in balarna, vilket innebar att man drog i en spak tills maskinen kört så många varv plast som balen skulle ha.

Idag, som vuxen brukar jag påminna mig om hur min syn på genus såg ut för 20 år sedan. Min syn på genus är ganska detsamma idag men jag har fått känna på hur resten av samhället ser på det hela. Resten av samhället hade tyckt att jag, enbart för att jag är kvinna, varit bättre lämpad att stå och dra i spaken än att köra röjsågen.

Jag önskar att jag lyckas ge mitt eget barn ungefär samma förvirrande genusperspektiv. Det skulle ändå kännas rätt gott.