Sparad i Feminism, Okategoriserade, Sexualitet, Trollbottom tycker till, Uppfostran

Kränkta män

Det pågår fortfarande stora diskussioner kring huruvida det handlar om etnicitet eller inte kring mäns övergrepp mot kvinnor. Framförallt är det vita män som anser sig kränkta om de över huvud taget förknippas med en grupp som begår övergrepp.
Jag menar att det är de kränkta männen som är bland de farligaste. De har ingen självinsikt, de ser inte vad de själva gör eller förmedlar, de tar inget ansvar för sig eller vad andra (vita) män gör. De är bland de farligaste. Män som kan se att de hör till en grupp som faktiskt överlag har en syn på kvinnor som är fel.

Jag hävdar bestämt att den enda gemensamma nämnaren kring sexualbrott är män. Det säger givetvis inget om att alla män skulle begå sexualbrott. Det säger inget om att alla män skulle trakassera kvinnor eller har taskig kvinnosyn. Det enda det säger är att den enda gemensamma nämnaren kring alla sexualbrott är att det i klar majoritet är män. Det är män med olika etniska bakgrunder, det är män från olika kulturer. Det är män med taskig kvinnosyn och enligt den statistik som finns är det en minoritet av männen. Detta tar dock inte bort att den enda gemensamma nämnaren är just män.

När en säger detta så får en allt som oftast höra att det är bara vänsterfeminister som påstår detta. Det är naivt, det är kränkande mot alla dessa män som inte begår övergrepp. Men nej, det är kvinnor som säger detta, det är inte naivt, det är många kvinnors vardag och de som har rätten att känna sig kränkta är de kvinnor som dagligen blir utsatta för övergrepp. Om du som man blir kränkt av att jag som kvinna säger att den enda gemensamma nämnaren är män, då kan det vara dags att fundera på varför du blir kränkt. Är det för att du inte vill förknippas med övergreppen? Ja, då är det dags att fundera på hur samhället är uppbyggt. På hur samhällssynen på kvinnor är. Det är dags att bli feminist och jobba för det. För feminismen jobbar inte bara för att kvinnor ska få det bättre, utan att män också ska få det bättre. Inte bättre så som att män ska få mer status, få mer fördelar gentemot kvinnor. Utan där synen är att vi är alla människor på lika grunder. Där vi har samma värde.

När män säger till mig att svenska män inte begår sexualbrott eftersom de har en annan kvinnosyn, då säger dessa män till mig och andra kvinnor med liknande erfarenheter, att de övergrepp som svenska män begått mot mig, inte har hänt. De säger till mig att jag hittar på. Det är den indirekta kommentaren som fälls. Därför blir jag otroligt ledsen när sådant sägs. Det är att blunda. Problemet med övergrepp finns överallt, i alla kulturer, i alla länder. För en får inte glömma att i vårt land finns det olika kulturer inom den ”svenska” kulturen. Det finns många platser i vårt land där hela samhällen har taskig kvinnosyn. Det finns män som är uppfostrade med taskig kvinnosyn. De finns här, det händer här, det är ett problem här.

Blunda inte för problemet. Förstå vad det är kvinnor säger. De säger att det har inte med etnicitet att göra, det har med kultur och kvinnosyn att göra. Därför går det inte att säga något annat än att den enda gemensamma nämnaren är män. Gör inte debatten om sexuella övergrepp mot kvinnor till en debatt om rasism. Det är att frånta kvinnor sina upplevelser. För de blev inte offer för en etnicitet, de blev offer för mäns kultur och kvinnosyn.

kränktman

Sparad i Föräldraskap, Genus, Okategoriserade, Politik, Sexualitet, Trollbottom tycker till

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

Sparad i Barn, Föräldraskap

Kalashets

Om lite mer än en månad fyller sonen år. Det är dags att boka lokal och smått planera inför kalaset. Inbjudningar ska göras i ordning etc. För att få lite idéer googlar jag runt och inser att föräldrar är galna. Det ska överträffas varandra, kalas kostar multum och företag erbjuder ordnade kalas för massvis av pengar.

Så vill inte jag ha det utan känner snarare vikten av att visa på hur en kan ha ett riktigt bra kalas utan några större utlägg och överträffande av varandra. Det kan vara dags för föräldrar att fundera på varför det är så viktigt att överträffa varandra i att ha gigantiska kalas för enorma summor. Är det verkligen det som räknas eller är det viktigare att faktiskt hylla den som fyller år?

Vi har de senaste åren haft utekalas. I år kommer vi dock ha tillgång till en lokal så vi kan ta fikat inomhus. Det kan vara skönt om det regnar. Lokalen lånar vi gratis. Utanför lokalen finns det grillmöjligheter så vi kommer köra med utekalas mestadels i år med. Grilla korv, pinnbröd. Kanske grilla marshmallows som läggs mellan mariekex. Små godispåsar med ytterst lite godis i (i påsarna brukar det vara kanske en godisask, en klubba och en fejktatuering) som hängs upp i träd bakom lokalen. Eventuellt ett godisklubbträd. Tårta, saft, kaffe och möjligen bullar eller en kaka (beroende på vad jag orkar baka) bjuds på inne i lokalen. Därefter får barnen leka.

Om man känner att det kan bli tråkigt för barnen (vilket det sällan blir) så varför inte göra ordning en hink med såpbubblor (stora) och sen ta ståltråd och tråd och gör egna former. Då kommer barnen garanterat roa sig hur länge som helst.

Det behöver alltså inte vara värre än det ovan, det behöver inte ens vara så mycket som vi gör. Fokus ska väl ändå vara på födelsedagsbarnet och att ha en trevlig stund tillsammans.

Vad brukar ni göra? Känner ni av hetsen? Vad gör ni åt det? Vad är rimligt?

 

kalas

Sparad i Barn, Bilder, Djur, Familj

Djur och natur

IMG_7747 IMG_7756 IMG_7761 IMG_7778 IMG_7798 IMG_7805 IMG_7839 IMG_7841-2 IMG_7843 IMG_7858 IMG_7871 IMG_7873 IMG_7880 IMG_7883 IMG_7886 IMG_7892 IMG_7899 IMG_7926 IMG_7933 IMG_7960 IMG_8022 IMG_8061 IMG_8103 IMG_8105

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under påsk åkte vi och två andra goda vänner och enligt oss familjemedlemmar iväg till Narvik för några dagars semester. Eftersom den norska naturen är så fantastisk åkte såklart kameran fram titt som tätt. Även sonen fotade en hel del. På bilden där det ser ut som att han skjuter så visar han hur man gör när man fotograferar. En blivande fotograf är det. Vi besökte en djurpark med vilda djur. Björnen har ju inte vaknat ännu men vi fick se varg, lo, hjort, bisonoxe, fjällräv. En fantastisk park som vi ska besöka igen när det är sommar. Hur som helst var det sköna dagar och roligt att få göra något tillsammans. Narvik kanske inte ses som den mest exotiska plats att åka till men det är vackert där. Vi fick ett bra pris på ett riktigt fint gästhus och från Narvik kan en sen utgå ifrån för att besöka andra platser. Det rekommenderas för er som funderar.

Sparad i Barn, Uppfostran

Barnet som försvann

Mannen är sjuk och jag hade grym huvudvärk på morgonen. Så sonen fick åka själv till skolan imorse. Det är inte första gången han åker själv så vi vet att det går bra och att han klarar av det. Halv nio ringer telefonen, det är skolan och jag får veta att han inte kommit fram. Jag lägger på och tänker snabbt att det är cirka 40 minuter sen han borde varit framme. Jag sliter upp mannen och vi skyndar oss iväg till bilen. Vi åker efter vägen där bussen går. Jag ringer till bussbolaget och blir kopplad till rätt person. Mannen jag får prata med säger glatt att han just fått ett samtal från en av sina förare om att denne hade en pojke på bussen som glömt kliva av och nu var på väg hem. Vi vänder och åker hemåt. Mannen jag pratat med ringer upp och berättar vart föraren släpper av sonen. Vi kommer dit precis efter och sonen vinkar glatt. Han var då inte alls speciellt brydd. Hans stackars lärare var smått uppstressade när vi kom till skolan och så var även jag.

Nu har vi ikväll pratat om vad som hände och att han gjorde precis rätt. Kommer man fel på bussen ska han inte kliva av bussen utan prata med föraren. Han ska inte följa med någon utan be föraren om hjälp, precis som han gjorde. Fantastiska barn.

Tror bestämt vi behåller honom

piffZ