Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik

Inte en mot en utan en med en

En människa, född i Sverige, uppväxt i Sverige, med ”svenskt” utseende och namn hamnar på gatan. Utan boende, utan trygghet. En människa född i Rumänien, uppvuxen i olika läger då hen är rom, med romskt utseende och namn, sitter på gatan i Sverige för att få ihop en slant till sin familj som är kvar i hemlandet.  Utan boende, utan trygghet, utan socialt skydd.

Den ena brukar människor tala om som att det är så hemskt, medan den andra människan spottas det på och bedrivs hatkampanjer. Det skapas myter om att de är brottslingar som är här för att tigga ihop pengar åt någon maffia. Att människor ens går på detta med ligor tycker jag är helt fantastiskt. En liga som plockar in några romer som får sitta och tigga. Får de ihop några hundra tillsammans på en dag är det bra. Jag lovar, en liga som vill tjäna pengar gör det genom andra kriminella handlingar. Att tvinga en person att tigga tjänar de inte på. De här människorna som sitter där däremot, för dom gör den där 50-lappen skillnad. Kanske inte stor skillnad men ändå skillnad. För pengarna skickar de hem så familjen kan köpa mat, kanske laga till huset de bor i. Och tro nu inte att det är ens i närheten av de hus vi själva bor i som de bor i. Nä, vi skulle inte ens använda deras hus som redskapsskjul.

Så människan som då bor på gatan men som är född och uppvuxen här i Sverige. Ja, dennes misär är också hemsk, precis som romernas. De är båda utsatta för olika förtryck, för en kamp till överlevnad. En skillnad är att de som är medborgare i Sverige finns ett annat socialt skydd än de romska har. Men misären finns där och båda behöver hjälp.

Så till denna jämförelse jag aldrig förstår. Hur ofta får en inte höra ”Ja, men vi kan ju inte hjälpa alla. Vi har ju egna uteliggare som vi måste kunna ta hand om först”. Nej och ja, säger jag. Ja, vi behöver ta hand om de som hamnat på gatan. Ingen ska behöva bo på gatan. Nej, vi behöver inte ta hand om de först, vi kan ta hand om de som kommer samtidigt. För trots allt så är det så att alla inte kommer hit. Alla som kommer hit är inte på ett och samma ställe. Vilket gör det mer möjligt att faktiskt ta hand om alla.

Det leder inget till att jämföra vad en flykting får som dagspenning mot vad en som går på försörjningsstöd får. Det är egentligen ointressant om en person någon gång får mindre än en annan. Det viktigaste är att vi börjar ta hand om varandra, att vi ser människovärdet och att vi slutar se på människors värde som ett producerande värde. En människa är värd oavsett produktion.

De enda som vinner på att människor ständigt ställs mot varandra är rasister, fascister. I vårt land bedrivs en stark sådan kampanj hela tiden av vårt invalda regeringsparti Sverigedemokraterna. De vinner på att du ifrågasätter en människas värde genom att värdera hen i pengar och att ställa hens misär mot en annan människas misär. Min uppmaning är till dig, sluta ställa människor mot människor, misär mot misär. Det leder inte till något är mer rasism, mer hat, fler myter och mer utanförskap. Stå upp för människor, stå upp mot rasismen.

fattigdom

 

Sparad i Inga rasister på våra gator, Tankar, Trollbottom tycker till, Uppfostran

Att göra sig vit

När jag var liten fick jag ofta frågan var jag kom ifrån. Det funkade inte att säga Sverige, de ville alltid veta från vilket land jag kom ifrån. Jag kommer från Sverige.
Men jag tänkte sällan på det då. Tyckte nog mest att de bara var lite knäppa och tröga som inte fatta vad jag sa. Så flyttade vi till en by, ett litet samhälle. Det tog något enstaka år där innan det satte fart ordentligt. Några personer med främlingsfientliga åsikter tyckte det var helt okej att börja. Det började lite smått, ett ”negerfitta” här och ett ”blattehora” där. Det tog inte så lång tid innan jag fick höra ett och annat varje dag, varje rast, varje timma.

Negerfitta, Jävla blatte, Negerjävel, Blattehora, Åk hem till ditt land, Smutsiga jävla blatte

Jag slutade vara ute, jag skulle bli blek. Jag slutade vara i solen, jag köpte smink som gjorde mig blekare. Det var inte så att jag var speciellt mörk, jag var bara solbrun och det satt i året runt. Jag var ute mycket, blev lätt solbrun och det satt i länge. Men jag slutade vara ute. Jag skulle bli blek.
Jag fann punken. En stil och musik som jag kände mig hemma i. Där blev det dessutom en bra orsak till att vara blek. Vitt puder och svart kajal. Blekhet var ideal och jag ville vara blek, vit. Jag ville höra hemma, jag ville bli accepterad.

Killarna, för det var främst killar som uttryckte rasismen, de försvarades med att de var unga. Det var pojkstreck. Dessutom, kunde det ju inte vara rasism, jag var ju inte svart. Jag kallade pojkarna för rasister och fick höra att jag var orättvis, att jag var hård. Det var ju bara att acceptera att det var pojkstreck, de skulle mogna. Deras rasism och mobbning var okej, de var ju bara pojkar. Det var bara pojkar. Jag var ingen.

För varje år som gick blev jag blekare, jag höll mig undan från solen. Jag glömde bort varför jag strävade efter blekhet, efter att bli så blek som möjligt. Jag sa att det berodde på att jag ville, jag trodde det berodde på punkidealet. Jag strävade efter att bli så vit som möjligt för att passa in, för att skydda mig själv, för att slippa höra.
Än idag, när jag tänker på den här tiden får jag en stor klump i magen. Sorgen, smärtan. Det var bara pojkstreck, de var bara pojkar. Jag var ingen.

idapåjärnväg

Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik, Trollbottom tycker till

Hjärtattack

Det var som en käftsmäll. Vaknade idag, öm i själen, öm i huvudet och kroppen värkte. Vad var det som hände igår egentligen. Lyfter huvudet sakta från kudden. Orkar inte, somnar om. Inser sakta att jag måste vakna till liv. Sakta tar jag mig uppåt, sakta börjar gårdagens händelser falla på plats. Det hände verkligen. Det som inte fick hända. Frankrike, ett högerpopulistiskt parti går segrande med 25% av rösterna. Tyskland får mandat för en nazist. Sverige ger rasisterna 2 mandat. Det fortsätter, land efter land.

Så vad blev då reaktionen på det? Vad blev reaktionen på allt gott arbete som gjorts på sistone?

Omtöcknad cyklar jag iväg med mitt barn. Han ska träffa skolsköterskan och bli mätt och vägd. Han är glad, han är omedveten om vad som håller på att hända. Omedveten. Vad bra tänker jag. Ser på honom och tänker att nej, det här kan inte vara okej. Han är värd att få växa upp i ett bättre samhälle.

Ska cykla hem, får meddelande om att nazister gett sig på en privatperson. Givetvis. Åker hem, lägger mig ner och somnar om. Sover oroligt, drömmer drömmar om hat. Om människor som vill ont. Vaknar helt svettig. Det var väl inte sant ändå, visst var det en mardröm. Det var inte det.

Tar mig upp igen, cyklar inåt stan. Möter upp andra från Ett Luleå för Alla. Vi åker iväg. En person har blivit utsatt för nazistiskt hat. Vi åker dit med kärlek.

d61422df-5dfe-46ed-8783-f21e8947a071wallpaper

Kampen går vidare

Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik, Trollbottom tycker till

Inte i mitt namn

SD får mandat i Europaparlamentet, de går framåt ordentligt. Turligt nog kom även feministerna in. Men vad är detta? Jag blir ledsen, jag blir rädd för den här världen som kommer. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i ett samhälle fullt av hat, fullt av fascism.

Det är nu det blir ännu viktigare att gå samman. Det är nu vi måste tillsammans skapa ännu starkare antirasistiskt arbete. Har ni en tillsammansrörelse på den ort där ni bor, gå med, engagera er. Har ni det inte, ta kontakt med Expo och starta upp. Nu behöver vi organisera oss, vi behöver engagera oss, vi behöver visa att det finns annat än hat.

inteimittnamnTa en bild på dig med texten ”Inte i mitt namn”. Lägg upp på sociala medier, tagga #inteimittnamn

Tillsammans visar vi att vi inte vill ha fascism, att vi inte vill ha rasism.

Sparad i Inga rasister på våra gator, Politik, Trollbottom tycker till

Vänd ryggen mot rasismen

I måndags var Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna (för de som nu inte råkar veta) på genomresa i Luleå. En stor kraftsamling och vi var många som slöt upp, vi var många som stod där med ryggarna mot rasismen. Jag klämde in mig längst fram. I handen höll jag upp ett plakat, jag gjorde segertecken, jag vägrade gå därifrån. Jag stod där för att jag vill inte att SD, som är ett rasistiskt parti ska få ta över ens en liten bit av vår fina stad.

Runt omkring mig stod en hel del SD-anhängare. Det var bara dessa personer som uppträdde hotfullt, som var arga. En man ställde sig väldigt nära, för nära. Det var helt klart en maktgrej från hans sida. Jag bad honom snällt att ta ett steg bakåt, han undrade varför. Jag bad honom då att vara snäll att ta ett steg bakåt, i mitt huvud försökte jag komma på snabbt hur jag skulle lösa situationen utan att det blev bråk. Han undrade igen, rätt aggressivt, varför han skulle kliva bakåt. Jag sa då ”du står på mig”. Han bad om ursäkt och klev bakåt. Jag kände mig nöjd. Han stod inte fysiskt på mig men han stod långt in i min privata sfär och det helt i onödan.

Det är så otroligt viktigt att ta ställning, att våga stå upp för människors lika värde, människors rättigheter och trygghet.
Ibland får jag frågan varför jag tycker det är så viktigt, varför jag engagerar mig så mycket. Jag gör det för att jag är människa.

Men jag har också varit med om att i flera år fått vara blattehora, negerfitta. Jag fick på samma ort höra var och varannan dag att jag skulle åka hem till mitt land. Jag vet att det låter osannolikt, blekfis som jag är. Men det var så. Och än idag kan jag få frågan vilket land jag kommer från, ibland med nedlåtande ton och ibland för att folk verkar vara nyfikna. Jag vill inte ha ett samhälle där vi är olika bara på grund av etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet, kön. Jag vill ha ett samhälle där vi alla kan vara trygga. Visst, jag är inte så naiv att jag tror att det kommer hända. Helt trygg blir vi nog aldrig. Men målet kan vara det ändå för om vi fortsätter jobba för det så blir det förändringar.

Dessutom vill jag inte att mitt barn ska behöva växa upp i ett fascistiskt samhälle. Jag gör det för att jag är människa, för framtiden, för våra barn, för mig och mina medmänniskor. Så en uppmaning till dig är att kolla vad du kan göra. Säg ifrån om någon säger något rasistiskt. Acceptera inte att folk säger ”jag är inte rasist men…”, demonstrera, agera. Gör det tillsammans, det blir lättare och roligare då.

Våga ett samhälle utan rasism

barafarligtfördesomhatar