Sparad i Tankar, Trollbottom tycker till

Jag litar inte på dig

Så många gånger i mitt liv har jag blivit sviken. Av vänner. De som jag trodde var goda vänner har helt plötsligt vänt ryggen till och utnyttjat det som de vetat om mig. Från liten till vuxen har det varit så. Därför är jag rädd. Rädd för att släppa in människor. Att ha många bekanta gör inget, för de vet väldigt lite. Men de där vännerna som kommer lite närmre. Då blir jag rädd. Jag väntar på att de kommer svika.

I många år har jag fått höra från mitt ex att jag såklart blir ensam eftersom jag inte bjuder till, frågar om att göra något osv. Men, det gör jag. Jag har frågat, föreslagit och hoppats. Men när saker blir inställda gång på gång eller att det enda svaret man får är ett ”jo, det vore roligt, måste bara kolla om det funkar” men sen är det tvärtyst, ja då slutar jag fråga. För det gör ont. Det gör så otroligt ont. För mig blir det då tydligt att man inte vill umgås med mig.

Jag vet att man ibland behöver avboka för att det händer saker, man mår dåligt och sånt. Men, det blir inte okej när det är gång på gång. Det är inte okej att avboka för att sedan umgås med andra. Så nej, då slutar jag fråga, jag slutar höra av mig. För det gör ont i själen.

Det är så sjukt svårt att få vänner, nya vänner. Ännu svårare blir det när man är rädd och osäker. Jag är det. Jag har väldigt svårt att förstå att andra kan tycka om mig. Jag tränar på det, att förstå att jag är en bra och fin människa. Jag är en bra vän. Jag är en vän som finns.

Men, jag kommer inte vara kvar om du sviker. Sviker genom att avboka gång på gång. Sviker genom att inte höra av dig. Då går jag innan du fått komma innanför min skyddsmur. För det gör ont ändå.

 

Sparad i Personligt

Tvära kast

Sen sist har mycket hänt. Jag bestämde mig i somras för att det var dags för förändringar. Så sökande efter nytt boende började. Jag hade en otrolig tur som fått ett bra och tryggt andrahands kontrakt bara efter en månad som letandes ett boende. Kikade på lägenheten på måndagen, skrev och fick nycklar på onsdagen och flyttade in på lördagen. Snabba puckar.

Så, en separation med andra ord. Nu har det gått snart två månader sen separationen och jag mår bättre, så mycket bättre. En skilsmässa är på gång det med. Inte riktigt vad man hade tänkt sig när man stod där och sa ja till varandra. Men, det funkar inte längre. Det finns inget kvar att bygga på. Jag hoppas dock att vi en dag kan sluta som vänner även om det är tungt just nu.

I mitt hushåll har en Fru Ella från Malaga flyttat in, hon snarkar som en galning, fiser värre än mig och är hur gosig som helst. Ute på balkongen bor Herr Felix. Han bajsar och kissar och skuttar omkring. Vi trivs i varje fall väldigt bra.

Mer kommer så småningom.

Sparad i Antirasism, Inga rasister på våra gator

Hej Karl

Hej Karl

Du har kommenterat på två av mina inlägg. Jag är smickrad över att du tog dig tid att skriva. Du har bland annat kommenterat på att jag skrivit till SL för att ifrågasätta att de hade rasistisk reklam genom att tillåta SD att köra sin propaganda i tunnelbanan. De säger nämligen att tunnelbanan ska vara en trygg plats för alla. Det är den inte såvida sådan reklam får finnas. Ingenstans har jag sagt att jag hör till AFA eller är en hatisk person. Dock vänsterfeminist men det är knappast något dåligt. Våld går bort oavsett vart det kommer ifrån. Om du inte tänkte på det så var min protest mot SD:s rasism att bemöta med kärlek, positiva budskap och hjärtan. Det är knappast våldsamt.

Jag skulle också åka tunnelbana så jag skrev till SL och frågade hur jag skulle känna mig trygg mot AFA och hatiska vänsterfeminister. De sa att de inget kunde göra för sjuklövern hade intygat att vänstervåldet är det goda våldet och vänsterhatet det goda hatet.

Vidare har du kommenterat på ett inlägg om sexuella övergrepp där jag skriver om kränkta män som skriker kränkt så fort en skriver, säger något om sexuella övergrepp som faktiskt inte begås av enbart en nationalitet utan för att den faktiska gemensamma nämnaren är just män. För det du säger när du säger att det sker utifrån nationalitet är att de övergrepp kvinnor som jag, som blivit utsatta för våldtäkt av nationaliteten svensk, inte skulle ha blivit det bara för att det just var en svensk. Vidare finns det nationaliteter men inte raser. Du vet, människa även kallad Homo Sapiens är en en ras medan svensk, norsk, afghan, amerikan, sydafrikan, iranier osv är nationaliteter. Vidare har inte övergreppen exploderat. Det som har skett är att fler vågar anmäla övergreppen. Däremot är det långt ifrån rättssäkert att vara kvinna då rättsväsendet skyddar mannen, inte den brottsdrabbade kvinnan.

Då tycker jag vi stoppar kulturerna som gör att övergreppen exploderat. När ni då istället kommer hämta megafonen för att skrika ”rasist” högre än idag så hoppas jag att ni godtar förklaringen att de utvisas pga kultur och inte ras. Vi syns då.

Så, jag är väldigt road över att du tog dig tid att skriva. Jag kommer dock inte låta dina kommentarer finnas under inläggen då jag faktiskt väljer själv vad som ska synas på min lilla blogg. Däremot ger du mig mer kraft att fortsätta min kamp mot rasism, nazism, sexism och patriarkat. Tack för det, den behövde jag.

 

Med vänliga hälsningar

Trollbottom – En stolt antirasistisk vänsterfeminist

Sparad i Arbete, HBTQ, Trollbottom tycker till

En volontär på Stockholm Pride

Tror att detta året var mitt femte år. Vet faktiskt inte längre mer än att det blivit som en drog. Jag måste tillbaka, jag måste dit för att överleva.

Jag för min del är volontär för säkerheten. Det låter kanske farligt men det är det inte. Snarare är det väldigt roligt. Det är vi som sköter alla entréer och grindar. Det är vi som ser till att alla som kommer in är på rätt ställe. Vi går inte in i något bråk och vi går inte in i något som kan vara hotfullt, det har vi väktare och poliser till. Det är vi på säkerhet som är de som möter besökarna först. Som hälsar välkomna, känner så att banden sitter där de ska, kollar väskor och hänvisar till rätt ställe. Vi har vissa ställen där det är fartfyllt hela tiden och andra som är väldigt lugna. Det finns alltså ställen för alla olika slags personer.

Det bästa med att vara volontär på Stockholm Pride är att få vara del i en stor kärleksfull organisation som arbetar för att sprida kunskap. Jag älskar att få vara en del av den delen som hjälper till att se till att alla som kommer kan känna sig trygga. Som volontär får jag så otroligt mycket kärlek från alla runt omkring. Jag har fått så  många nya vänner, jag får så mycket kärlek. Jag får växa i min roll och jag har möjlighet, om jag vill, att få mer ansvar.

Att vara volontär på pride kan vara ett smart sätt om en inte har råd att köpa veckobiljetten. Du får veckobiljett om du arbetar ett visst antal pass och du kan då gå iväg och hänga på både pride house och pride park när du är ledig.

Nästa år är det dags för Stockholm att vara värd för Europride, det kommer bli stort, det kommer bli mäktigt, det kommer bli häftigt.

Det finns bara ett val, kom dit och var volontär. Var volontär med mig på säkerhet. Vi behöver dig!

Sparad i Tankar

Vart är livet på väg?

Jag är så trött. Så evinnerligen trött. Trött på att balansera, på att inte känna glädje och trygghet. På att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag vet bara inte om jag vill det här längre. Nej, jag vill leva, det handlar inte om att leva eller dö. Det handlar om hur livet ska se ut. Hur ska glädjen kunna komma tillbaka så att även vardagen känns meningsfull. När inte ens semestern, som jag förvisso inte har ännu men ändå har på sätt och vis, känns glädjefull, rofylld, ja vad är det då för mening. När semestern blir en kamp mot ångestattacker, tårar, gräl och sorg. Då ser jag inte någon framtid. Det är inte såhär jag vill ha det. Jag vill vara glad, känna att jag kan vara trygg med det jag har. Varför ska det vara så svårt. Det som sker nu äter upp den lilla energi jag har. Utmattningen blir värre när den egentligen har varit på väg åt rätt håll. Det funkar inte.

Jag önskar att få må bra, att få känna ro och glädje. Att få rå om mig själv på ett sätt som inte stressar eller gör mig ledsen för att det inte går att få ro.

När jag kommer hem, då blir det förändring. Det ska bli en hållbar förändring för mitt mående. Så är det bara. Det liksom är stopp nu med att bli uttömd på glädje och energi.