Sparad i Barn, Föräldraskap, Tankar

När själar brister

Hur gör man för att inte gå sönder? Jag har begåvats med ett barn med en npf-diagnos. Vi har egentligen inte sett allt för mycket tendenser av det förrän nu. Eller, vi har inte tänkt i dom termerna. Barn är barn med olika behov och med olika egenskaper. Konstigare än så är det inte. Men så nu, mycket som händer, i kroppen, i psyket. Dels den åldern men också i och med diagnos och medicinering. Det är kaos, det är frustration och sorg. Allt på en gång. 

Själv brister jag gång på gång. Inombords och som förälder. Jag är handfallen och samtidigt inte. Jag är en bra förälder, jag gör så gott jag kan. Ibland brister jag, ibland överträffar jag mig själv. Just nu är det svårt. Jag själv är ledsen, trött och ännu mer ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag vill så gärna kunna ta mitt barns smärta. Jag bär den hellre. Men det funkar ju inte så. 

Jag bär samtidigt på min egen smärta, som plockats upp, plockats fram. Som jag inte riktigt vet ännu hur jag ska handskas med. 

Jag önskar bara lite själslig ro för oss. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *