Sparad i Okategoriserade

Sygalen

Livet går i rasande fart framåt. Jag arbetstränar nu fyra dagar i veckan, där emellan tränar jag på att vila och återhämta mig. Det är långt mycket svårare än att arbetsträna. Jag har fått dra ner på nästan allt ideellt arbete, med viss sorg. Jag försöker acceptera att livet ser ut så nu. Jag har äntligen, efter ett års strul, fått börja inom psykiatrin. Där har jag fått en helt fantastisk psykoterapeut som ska hjälpa mig framåt. Till hösten ska jag få gå en Dbt-behandling, det kommer bli tufft men bra. Till hösten kommer jag förhoppningsvis vara anställd på företaget jag arbetstränar och ha lön dessutom. Det längtar jag till. Dessutom förbereder vi oss för flytt igen, denna gång till ett hus. Vi vet inte när än dock. 

Hemma har jag tusen syprojekt igång, framförallt kläder till mig och sonen. Även mannen har fått sig några nya plagg. Så roligt att få unika kläder med färg och form. 

Den stora skillnaden är nog ändå min resa från utmattning till mer återhämtning. Resan är långt ifrån klar. Men stora steg har tagits sen jag började med rehabiliteringen för snart ett år sedan. Även om jag fortfarande känner frustration över tröttheten. Jag har genom psykiatrin fått större insikt om varför jag inte fungerar i mig själv, jag har fått en diagnos IPS, instabil emotionell personlighetsstörning, jag har vissa drag av ptsd dessutom som ska tas tag i nu under sommaren. Med viss fasa ska vi gå igenom mitt liv, från start till nu. 

Sonen har slutat tvåan och längtar till trean. Han har gjort stora framsteg under året i den nya skolan. Ett åt utan mobbning, där han istället har kunnat fokusera på att våga visa vad han kan. Läsning som varit en hård nöt att knäcka funkar nu riktigt bra. Matte älskar han. 

Så, livet är på framfart i rasande takt. Jag försöker hinna med men samtidigt pausa, flera gånger om dagen. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *