RSS

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

 

Tags: , , , , , ,

Kalashets

Om lite mer än en månad fyller sonen år. Det är dags att boka lokal och smått planera inför kalaset. Inbjudningar ska göras i ordning etc. För att få lite idéer googlar jag runt och inser att föräldrar är galna. Det ska överträffas varandra, kalas kostar multum och företag erbjuder ordnade kalas för massvis av pengar.

Så vill inte jag ha det utan känner snarare vikten av att visa på hur en kan ha ett riktigt bra kalas utan några större utlägg och överträffande av varandra. Det kan vara dags för föräldrar att fundera på varför det är så viktigt att överträffa varandra i att ha gigantiska kalas för enorma summor. Är det verkligen det som räknas eller är det viktigare att faktiskt hylla den som fyller år?

Vi har de senaste åren haft utekalas. I år kommer vi dock ha tillgång till en lokal så vi kan ta fikat inomhus. Det kan vara skönt om det regnar. Lokalen lånar vi gratis. Utanför lokalen finns det grillmöjligheter så vi kommer köra med utekalas mestadels i år med. Grilla korv, pinnbröd. Kanske grilla marshmallows som läggs mellan mariekex. Små godispåsar med ytterst lite godis i (i påsarna brukar det vara kanske en godisask, en klubba och en fejktatuering) som hängs upp i träd bakom lokalen. Eventuellt ett godisklubbträd. Tårta, saft, kaffe och möjligen bullar eller en kaka (beroende på vad jag orkar baka) bjuds på inne i lokalen. Därefter får barnen leka.

Om man känner att det kan bli tråkigt för barnen (vilket det sällan blir) så varför inte göra ordning en hink med såpbubblor (stora) och sen ta ståltråd och tråd och gör egna former. Då kommer barnen garanterat roa sig hur länge som helst.

Det behöver alltså inte vara värre än det ovan, det behöver inte ens vara så mycket som vi gör. Fokus ska väl ändå vara på födelsedagsbarnet och att ha en trevlig stund tillsammans.

Vad brukar ni göra? Känner ni av hetsen? Vad gör ni åt det? Vad är rimligt?

 

kalas

 

Posted by on 21 augusti, 2015 in Barn, Föräldraskap

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Skammen är inte min

Det pågår ofta diskussioner kring aborter. Det handlar då oftast om att aborter måste minskas, förbjudas eller till vilka orsaker som en abort skulle vara okej. Allt som oftast menar människor att den enda egentliga godkända orsaken till abort är vid övergrepp. För, som människor säger, ett barn efter en våldtäkt vill ingen ha, det går inte att leva med.

För att göra det lite mer nyanserat, eftersom diskussionerna allt som oftast är svartvita.

  1. I statistiken för aborter finns alla som blir inskrivna. Alltså blir även de som har missfall där kroppen inte stöter ut fostret själv också med i statistiken
  2. Alla barn som aborteras är inte oönskade
  3. Alla barn som föds är inte önskade
  4. Det finns många olika anledningar till aborter. Hälsa, psykisk hälsa, ålder, ekonomi etc.
  5. Abort används inte som preventivmedel, det är en myt
  6. Barn tillkomna efter övergrepp finns.
  7. SKAMMEN ÄR INTE DERAS!

Jag är ett barn tillkommet efter ett övergrepp. Jag är så galet trött på att höra hur människor lägger skulden på mig. Det var inte jag som begick övergreppet, det är inte jag som bär skammen. Jag är älskad, jag är en levande varelse, jag finns och jag vill leva och jag vill vara älskad.

I många många år har jag burit på skammen. Ibland har jag funderat på vart den kommit ifrån då mina föräldrar (ja, jag har en pappa, den bästa) aldrig lagt skulden eller skammen på mig. De har snarare älskat mig till vansinne. Skammen kommer delvis från mig själv, från rädslan av att vara en påminnelse. Men den kommer framför allt från samhället, från omgivning. Som obetänksamt pratar om aborter och övergrepp. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att barn, sådana som jag, inte skulle vilja leva med den vetskapen, jag skulle hellre dö etc. Genom dom orden säger de också att jag inte vill eller kan leva med vetskapen, att jag hellre skulle vara död. Visst, så har mitt liv sett ut i många år. Jag ville hellre dö än något annat.
Idag blir jag snarare förbannad. Jag har också rätt att få leva, jag har rätt att få höra att jag är värd att leva. För skammen är inte min. Det var inte jag som begick övergreppet, jag fanns inte ens till.

Så snälla, försök hålla era diskussioner kring abort lite mer nyanserade. Fundera noga innan ni säger något, det kan såra ordentligt. Förstå att det inte är så enkelt och skambelägg inte. Vare sig kvinnorna som gör abort eller de barn som kommer till genom övergrepp.

skamBilden är oärligt stulen/lånad efter en googling

 

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Män borde förbjudas tycka till om kvinnors rätt

Har förstått att vissa tycker, inom vänsterpartiet, att hijab ska vara förbjudet, åtminstone införskaffa en åldersgräns. De menar att hijab är ett muslimskt problem och att det är tvång för kvinnor att ha hijab.

Jag blir så trött på dessa diskussioner. Det är så insnöat att det inte är klokt. Givetvis är det främst män som tycker dessutom. Om och om igen anser sig män ha rätten att bestämma hur en kvinna ska klä sig. För hijab är inte ett problem och framför allt inte utifrån religion.

Problemet är vårt patriarkata samhälle. Där män anser sig ha rätten att bestämma över kvinnors klädsel och varande. Jag menar att oavsett klädsel så är det fel om det är ett tvång, ett förtryck. Om en kvinna tvingas av andra att klä sig på ett visst sätt är det fel. Med andra ord handlar det om att flytta blicken från religion, eftersom det inte har med religion att göra. Och istället lyfta det till vad det är. Problemet är när saker blir till ett förtryck. Problemet är att män anser sig ha rätten att tycka om saker de inte har med att göra.

Det finns många kvinnor som flyr från sina länder och som kämpat för att få ta av sig sin huvudbonad. I Sverige finns samma kamp, om än tvärtom. Det pågår en kamp om att få rätten till att ha på sig sin huvudbonad utan spott och spe. Det är samma kamp i grund och botten. Det handlar om män som förtrycker, som tvingar, som har åsikter om saker de inte har med att göra. För hur en kvinna klär sig är helt och hållet upp till varje kvinna.

Det dessa män som vill förbjuda eller införa åldersgräns på hijab inte inser är att de själva då gör samma sak som de män som tvingar på hijab. De inför ett tvång, ett förtryck. Genom att förbjuda tvingas kvinnor som själva vill ha huvudbonad att ta av sig den. Sen glömmer de dessutom att det finns en hel del andra som också har huvudbonad utifrån sin religiösa övertygelse. Ska dessa också då förbjudas? Jag själv använder mig inte av huvudbonad men blir så extremt provocerad av åsikterna att det inte är långt ifrån att det åker på en. För även kristna kvinnor har huvudbonad, det är inget konstigt med det.

Men åter till problemet. Problemet är alltså inte hijabens varande eller icke varande utan männens förtryck och tvång kring dess varande eller icke varande. Åter igen handlar det om patriarkatets förtryck, åter igen handlar det om män som anser sig ha rätten att minska på kvinnors utrymme i samhället. Det är dags för män att vakna upp nu. För detta är extremt tröttsamt. Kanske är det snarare dags då att förbjuda män att  tycka till om hur kvinnor klär sig.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Män som berövar mitt utrymme

I veckan har jag fått lyxen att bo på en segelbåt. Min svåger har en fin segelbåt och vi har ankrat i en vik här i Luleå. I viken finns en härlig badstrand och ena delen av stranden är ett naturistbad. Jag har aldrig haft något problem med nakna människor, mer än att jag är obekväm med min egen kropp och därför helst inte visar mig naken. Men som sagt, jag är totalt obrydd vad gäller andras nakenhet. En kväll i veckan, när det ändå var rätt kallt och stranden varit tom hela dagen åkte vi in med lilla båten för att grilla lite mat. Eftersom det var närmast från segelbåten till naturiststranden åkte vi dit, det var ändå folktomt. Jag gjorde ordning elden och gick sedan iväg för att gå på toaletten. På väg till toaletten möter jag en man som frågar om det finns en naturiststrand här. Jag pekar ut vart den är och förklarade även att vi var några där för att göra mat men att vi inte var så brydda (även om vi hade kläderna på). Jag gick och gjorde mina behov och på väg tillbaka till grillstaden så möter han upp mig. Han är naken, vilket jag som sagt inte bryr mig om. Han börjar fråga om jag badade naken eller åtminstone solade naken. Vad han nu hade med det att göra. Eftersom frågorna gör mig ställd och obekväm så säger jag artigt att jag måste gå och få koll på min son och grillandet. Framme vid elden blåser jag lite på den för att få liv i glöden och i ögonvrån ser jag hur mannen har börjat runka, vänd mot där jag står. Jag blir helt ställd först men sen blir jag förbannad.

När han hör hur min man och svåger kommer in med båten drar han snabbt på sig kläderna och går.

Det som gör mig förbannad är

  • Han tar sig rätten att minska mitt utrymme
  • Han har inget på en naturiststrand att göra
  • Han ger dåligt rykte för naturister (jag vet en del naturister som kämpat för att det ska sluta handla om att folk bara vill glutta och ha sex)
  • Han gör mig till ett objekt för enbart hans egen njutning skull
  • Han våldsför sig på min rätt att få röra mig ute i trygghet

Det är sådana män, sådana som han, som gör att kvinnor känner sig otrygga. Som sexualiserar kvinnor på ett sätt som enbart är för hans egen njutnings skull. Som tar sig rätten att ta bort kvinnors trygghet. Han är en sådan man som gör att kvinnor börjar ifrågasätta alla män. Det är sådant här som föder manshat då det visar på ett totalt kvinnoförakt. Jag har rätt till mitt utrymmer i vårt samhälle, jag har rätt att få röra mig fritt och känna mig trygg. Ingen har rätt att ta ifrån mig det, oavsett om jag vistas påklädd eller naken, oavsett om jag är på en naturiststrand, stan, skogen eller vart jag nu befinner mig.

Detta är orsaken till att feminismen behövs och den har INTE gått för långt. Män har gått för långt med sina befogenheter!

 

knullalite

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikten av pride på mindre orter

Pride har under året spridit sig till många olika platser i Sverige. Många mindre orter har haft sina pridefestivaler och de är så bra. I veckan som var anordnades Ånge pride för första gången. Så otroligt viktigt. Ett samhälle som har präglats av starka patriarkala normer. Män ska vara män och kvinnor ska hålla sig på sin plats. Normbrytande människor har inte haft det lätt i Ånge men nu börjar arbetet med förändring. Då jag själv bodde i Ånge var det lätt som normbrytare att få elaka rykten om sig. Likaså gick det många elaka rykten om andra som ansågs avvikande. Bög slängdes hit och dit på ett mycket nedlåtande sätt.

Varför är det då så viktigt med pride på just dessa ställen? Jo, för att det finns en föreställning om att hbtq-personer endast finns i stora städer. Det är inte så, hbtq-personer finns överallt och behövs överallt. Ställen som Ånge behöver alla människor de kan få, för att bygden ska överleva, växa och bli något bra. Därför behövs pride för att visa att även på mindre ställen behövs förändring. Landsbygden behöver alla människor och alla människor ska kunna få leva utan skitsnack, förtryck och hot vart som helst. Synen på landsbygd behöver förändras, både av de som bor i den och av människor i större städer.

Dessutom är det dags att sluta se hbtq-människor som något avvikande. Alla är vi människor, oavsett hur vi ser ut, vem vi älskar eller vad vi tror eller inte tror på.

Jag har bott i många små byar under min uppväxt. Det har oftast varit väldigt svårt. Det är svårt att komma in som ”utböling”. Det skapas rykten och för att få bli en av alla andra är det att anpassa sig till de normer som styr i byn. Jag har väldigt länge, längre än jag själv varit medveten om det, varit normbrytande. Jag har betett mig på ett sätt som inte har passat in i de normer som styrt där jag bott. Jag har gjort saker som brutit normerna. Men jag är stolt över det, även om jag fick otroligt mycket skit. Jag blev mobbad, slagen, jag blev kallad för hora, slampa etc. Det är sådant här som vi måste komma bort ifrån, det är snarare det som ska anses vara avvikande. Det ska bli avvikande att bete sig som ett arsle.

Jag är otroligt glad över hur pridefestivalerna har spridit sig. Bara i Norrbotten har det poppat upp på många olika orter. Det är också roligt att varje ort hittar sin grej så att inte allt bli en kopia av Stockholm pride. Det är dags för landsbygden att stå upp för allas lika värde, för visst vill alla ni som bor i landsbygden ha den kvar? Var väl det jag trodde :-)

 

Lyssna in det här

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Queer the world – en tanke om genus

Genus är något som vi möter dagligen i våra liv. Det finns i våra privatliv, i våra sociala relationer och i vår kultur. När vi talar om genus möter vi också en hel del fördomar, myter och rena lögner. Till exempel finns en föreställning om att kvinnor och män är varandras psykologiska motsatser. Att män är intelligentare, kvinnor är mer omhändertagande, att män är mer våldsamma och att genusmönster inte går att förändra. Dessa föreställningar är fel.

Den moderna genusforskningen föddes ur kvinnorörelsens kamp för jämställdhet. Detta för att de flesta genusordningar gynnar män och missgynnar kvinnor. Därmed inte sagt att en förändrad genusordning inte gynnar män. Snarare tvärtom, det gynnar både män och kvinnor.

Så varför skulle då en annan genusordning gynna män som redan idag gynnas av den ordning som redan finns? Visst, det finns saker som män skulle behöva göra avkall på. De skulle behöva ta ansvar för vad män gör. I dagens debatter hörs väldigt ofta från män när genus eller feminism diskuteras ”att inte alla män..”. Nä, inte alla män våldtar, inte alla män slåss, inte alla män tafsar eller är sexistiska. Men, det finns en kultur, en genuskultur som säger att män ska vara sådana, som uppmuntrar män till sådant beteende. Om inte alla män vill bli dragna över samma kam behöver dessa män istället stå upp för en annan genuskultur, en annan genusordning. En genusordning där män inte anser sig ha rätten till andras kroppar. Egentligen är det rätt enkelt. En kultur där män ska bete sig civiliserat.

Så varför är det så svårt? Förmodligen för att det är så starkt rotat och att det okända är skrämmande. Förmodligen för att många män inte vill lämna sin makt. Det handlar nämligen om att se vilken makt en har, vilka privilegier en har och sen göra avkall på en del av dem. Och visst kan det vara skrämmande men det kan även göra att livet blir så mycket bättre.

Om du råkar vara man och läser detta. Fundera då på vilka privilegier du har enbart för att du har en snopp. Är det privilegier du kan leva utan? Var då tydlig med att du inte vill ha det som det är nu. Ta ansvar för det du gör och ta ansvar för att säga ifrån om dina vänner tafsar, är sexistiska etc.

Jag har aldrig riktigt förstått varför män kan uppleva kvinnor så farliga. Vad är det som är så farligt med att en kvinna tar plats, säger ifrån, uttrycker en åsikt? Väldigt ofta som en kvinna gör det blir hon påhoppad och med dagens teknik är det väldigt lätt att slänga iväg en sexistisk kommentar utan att tänka efter förut. Skulle du kunna säga till en kvinna, ansikte mot ansikte, att hon är en hora och att du önskas hon ska våldtas? Kan du inte det, så skriv det då inte heller. Det är inte svårare än så.

Ibland möter jag män som säger att de är så bestörta över att kvinnor går över vägen, ökar takten när de går hem på kvällarna, om de nu råkar hamna bakom en kvinna. Jo, visst är det tragiskt. Men fundera över varför det är så. Hur ska kvinnan som går före dig veta om du är en av de män som inte tycker sig ha rätten att tafsa, skrika eller våldta? Fundera över om du någonsin mött en kvinna som inte blivit trakasserad av någon man? Jag känner ingen. Så jo, så länge genusordningen ser ut som den gör kommer kvinnan framför dig förmodligen känns sig otrygg och du är en del av den genusordningen.

För en tid sedan samtalade jag om feminism och värdet av feminism inom en organisation. Det jag då sa var att det handlar om att vända på perspektivet. Ett problem som finns inom organisationen är att det är svårt att få kvinnor att engagera sig. Men istället för att fråga sig varför det är svårt att engagera kvinnor så bör frågan ställas, vad gör män för att kvinnor ska vara välkomna och få plats? Inom vilka områden engagerar män sig? Avsäger sig män sin plats i tex en styrelse, i ett uppdrag för att en kvinna ska få plats istället? Lyssnar män? Vem driver igenom beslut, vem lyssnar medlemmarna till?

Det handlar egentligen om att queera organisationen. Alltså att istället för att se på det avvikande så tittar en på de normer som råder. Istället för att titta på ”problemet” så tittar en på hur ”problemet” ens kunnat få uppstå. Problemet är sällan det problem som uttalats utan ett problem om vilka genusordningar och normer som råder. Mitt råd är alltså att vända på synsättet. Tycker du det som man är jobbigt att kvinnan går snabbare framför dig, fundera då på vad det är som gör att hon gör det. Vad kan du göra för att förändra situationen?

 

feminism

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Håll käften med din fat shaming

Varje gång en bild på en kvinna delas som inte är sådär purnormativt smal utan snarare rund, har valkar, har hull, har behåring eller bara överlag inte stämmer överens med den norm som satts så kommer det kommentarer. Kommentarer om att en bild på en icke smal kvinna är en fat acceptance (acceptans av fetma) att göra. Det behöver inte ens vara en speciellt tjock kvinna så kommer det.

Samtidigt försöker jag acceptera min kropp som den är, med det fett den har, med de muskler den har. Det är inte lätt. Långt ifrån lätt. Att dessutom ha gjort en gastric (magsäcksförminskning) handlar ju också om att samhället inte tycker det är accepterat att ha mer kilon än vad detta förbannade bmi säger. De som uppfann bmi må ångra sig som tusan nu eftersom det inte ens var tänkt att användas som det gör idag.

Men tillbaka till denna skambeläggning av kvinnor som har mer på kroppen än normen accepterar. Jag är så sjukt trött på det. Sluta skambelägga mig, vad är vitsen? Jag är inte ful, jag är inte äcklig och jag är en människa med känslor. Att ständigt få höra hur äcklig en är för hur kroppen ser ut är f*n inte okej. Vitsen måste vara att du som skambelägger ska få känna dig lite bättre, att få trampa på en annan människa så du kan få komma ett steg högre upp. Men vet du, det är inte ett bra sätt att komma högre upp på. Att komma högre upp gör en genom att vara medkännande, medmänsklig och snäll.

Och här kommer ett chockbesked till dig som tycker dig ha rätten att trycka ner andra. Det finns kvinnor i alla storlekar och det är helt fantastiskt. Så lägg ner med ditt skambeläggande, det leder inte till något gott.

Jag förstår att det nu kan vara svårt att komma ihåg vad du ska tänka på. Så jag har gjort en enkel liten lista åt dig som du kan skriva ner och ha med dig. Läs igenom den innan du öppnar munnen!

  • Låt bli att kommentera någons vikt
  • Låt bli att kommentera vad någon äter
  • Låt bli att peka
  • Låt bli att skratta
  • Låt bli att berätta för en som är över normen hur de ska göra för att bli smal
  • Låt bli att berätta om dieter
  • Låt bli att berätta hur någon ska träna
  • Låt bli att bry dig i hur andra ser ut
 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Luleå Pride

Det är så fantastiskt. I helgen har Luleå pride haft sin fest och nog har det varit fest. Trots att vädret varit allt annat än trevligt, förutom korta stunder, så har människor varit med. Det har varit galet många intressanta föreläsningar, uppträdanden, musik, filmvisning, häng och fest. Gratis förutom några av festerna. En lång parad genom stan hade vi också igår.

Själv har jag deltagit som volontär. Det är bland det roligaste en kan göra. Jag har hjälpt till lite extra och trots att hela kroppen värker av all ansträngning så känns det så fantastiskt i kropp och själ.

Många har under åren undrat varför jag, som är heterosexuell, engagerar mig. Och det gör jag för att det är viktigt. Det handlar om mänskliga rättigheter, det handlar om att vi alla ska kunna vara de vi är. För mig handlar det om att jag ska kunna få vara jag. Själv kallar jag mig queer. Just för att normerna är för trånga. Visst, jag identifierar mig som kvinna, jag är en cis-person, men jag är mer än så. Jag är mer än vad normerna i dagens samhälle säger att en kvinna ska vara, jag är mer än vad normerna kring min ålder ska vara, jag är mer helt enkelt. Och för att jag ska kunna få vara jag, för att andra ska kunna få vara de är så engagerar jag mig. För jag vill göra skillnad. Jag kommer inte kunna förflytta berg men jag kanske kan flytta på några stenar från berget. Är vi många som flyttar stenar så har vi tillsammans så småningom förflyttat hela berget. 

 

För att jag är den jag är, så fixade jag till håret innan helgen. Jag gick till frissan och fick det slingat i prideflaggans färger. Nu hoppas jag bara det håller till Stockholm pride men gissar att det kommer behöva färgas på igen. Får se om jag har råd till det. För jag blev galet nöjd.

pridehår

 

Posted by on 15 juni, 2015 in Feminism, HBTQ

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

Livet, å andra sidan

När lite skrivs så betyder det att livet går i rasande takt och att jag har noll ork över till något annat än att försöka vara på fötterna. Att jag dessutom i dagsläget har näst intill ingen kontroll över mitt liv då olika myndigheter bestämmer vad som händer med mig. Att dessutom behöva själv dra i alla myndigheter gör en inte friskare precis.

Förutom det så försöker jag orka vara ute varje dag. Jag är så aktiv jag kan inom politiken och jag försöker att sakta orka mer. Men det räcker inte riktigt. Träffade min läkare igår och hen frågade mig varför jag inte blivit bättre. Nu när jag ändå varit sjukskriven sen januari och dessutom var jag ju sjukskriven i två månader förra sommaren. Det är ju tur att läkare som ska hjälpa och behandla/sjukskriva har koll på hur det fungerar med utmattning. Min depression har ändå minskat men ångesten är kvar. Min läkare tittade bekymrat på mig och frågade vad jag tror är orsaken till att min ångest är så hög. För vilken gång i ordningen jag sa till henne att den förmodligen grundar sig mestadels i att jag inte har någon kontroll över mitt liv, utan att tröga myndigheter håller mitt liv i ett järngrepp. Att försäkringskassan kan få för sig att jag helt plötslig är frisk, att hen, läkaren får för sig att nu har jag varit sjukskriven tillräckligt länge, att arbetsförmedlingen dröjer ännu längre med att ens påbörja utredningen på vad jag behöver för att återkomma i arbete på ett hållbart sätt. Att a-kassan nekar mig ersättning trots att jag gjort allt rätt. Det finns ingen kontroll över vad jag kan göra,vad jag får göra, över min ekonomi. Ja, vad kan ångesten bero på?!

I övrigt har vi bestämt att byta skola till hösten för sonen. Vi var inte överens med pedagogerna och ledningen på hans nuvarande skola. De har inte tagit tag i mobbningen på ett bra och trovärdigt sätt, de har länge nekat att den ens existerat. Nu kommer han börja på en annan skola med nya kompisar, en skola där de vet att saker händer och de tar tag i det. En skola där de ser att varje barn har potential och kan lära sig. Det känns väldigt bra och han är själv peppad på att börja en ny skola.

Sen har jag börjat göra smycken som säljs till förmån för tidningen Dik Manusch. En tidning som görs så att migranterna som kommer hit slipper tigga utan istället kan sälja den. Hela inkomsten för tidningen får dom behålla. Tidningen kostar såklart pengar och det sköts av vissa företag som sponsrar och av privatpersoner. Så köp gärna ett smycke. Jag garanterar att hela inkomsten för ”ögonsmyckena” kommer att gå dit.

öga

Jag kommer lägga ut bilder på de ”ögon” jag har på instagramkontot ”hangpatte”. Kika in där och kontakta mig på hangpatte@trollbottom.se. De kostar MINST 20:-, att de kostar så lite är för att det viktigaste är att man hjälps åt utifrån den förmåga man själv har. Kan man lägga mer, ja då bör man göra det, i solidaritet. Ödmjukhet, generositet, dela med sig av det man har, det är sådant vi lär vår son och han är fantastiskt snäll. Han har förstått att det finns andra som inget har, som inte ens har pengar till mat och han delar gladeligen med sig av de pengar han har.

Dela med dig och få ett smycke på köpet!

 

Posted by on 30 maj, 2015 in Tankar och funderingar

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,