RSS
 

Tankar från en båt

26 Jul

Varför sjömän blir alkoholister?

På havet, när du blir görolös, finns inget annat att göra än att möta dina demoner. De som bor djupt nere i själens djup. De liksom havet kan äta upp dig, besegra dig med hela sin styrka. Antingen klarar du av att möta demonerna, öga mot öga. Bli vän med dom och komma i ro/frid. Eller så undviker du dem genom att dricka alkohol. En annan slags demon. Fortfarande är du besegrad av demonerna. De äter upp dig, bit för bit. Ju fler demoner, dess svårare att ta dig till tytan för att kunna andas. Djupet drar dig ner.

………………………..

Alger, alger så långt ögat kan se
De är i massor och guppar upp och ner
Vi flyter, vi guppar, vi kör fram på ett hav av alger
Alger här och alger där
De bildar lager,
På håll ser det ut som sanddynor

……………………..

Ta dig ett dopp!
Nej, tack, där var det stopp!

……………………..

Strandad å en båt, i 10 dagar på en båt. Rastlösheten slår in efter några timmar på havet. Möter min smärta. Om jag bara visste varför den är där. Vad beror den på? Den där smärtan som vrider om mitt innersta. Här på båten kan jag inte fly. Den är där och jag måste möta den. Jag vill bara vara hel. I alla fall helare.

…………………………………….

Små fiskar hoppar i det annars så stilla vattnet.
Syrsorna spelar och från det närliggande hotellet hörs sorl.
En båt kör iväg, vågorna får det att gunga rogivande i båten.
Kluckar
En retsam mygga surrar runt huvudet
Och livet känns om än för ett ögonblick rätt gott.

…………………..

Det kluckar så fint när havet rör vid min båt
Havet har så mjuka vågor
Himmelens valv famnar om dig och mig
Guds armar håller i oss
Gud känner dig in i den minsta vrå
Gud nynnar på en sång om vågornas gång
Om havet som omsluter
Människa, du är buren av skaparens famn
Varje andetag, andas in Gud
Gud håller om dig och bär dig
Gud gråter och ler med dig
Du är aldrig ensam
Gud är oändlig som havet

…………….

Du tid som läker
Själens öppna sår
Ge mig en klocka som stilla står
Det sägs att livet har sin gång
Men måste livet vara så vrång
Människor som gör illa själen
Med sina elaka tillmälen
Tänk på vad du gör
Människor du möter kan vara skör
Så ta ansvar för vad du säger
Själsliga sår är allvarliga grejer

………..

Flyg min plåtburk, flyg
Ta mig upp i luften
Bär mig
För mig vidare, framåt
Älskade plåtburk,
flyg, lyft upp mig,
till himmelska skyar
Ta mig hem
Du plåtburk,
jag litar på dig
Att du bär mig,
tar med mig på en resa
Att du tar med mig hem

……………

Saltet, solen, havet
Vinden eller brisen
En båt, några segel
Tid
En trasig själ
Ett söndrat inre
Kombination
Påbörjad läkning

 

En måste välja livet

07 Jul

Utmattad. Varit hos läkaren idag och blivit fortsatt sjukskriven. Så trött. Besöket tog massor med kraft. Ångesten och oron var stor. Läkaren lyssnade och trodde på mig. Därmed släppte en hel del oro och ångest. Nu ska jag bara komma på hur jag ska komma åter utan att hamna här igen. För det är inte roligt.

När ångesten sätter igång tar jag fram mina pärlor. Tillverkar ett armband eller två. Det får mig att fokusera på annat än ångesten. Vissa dagar blir det många armband. Självklart går dessa att köpa till en billig peng. Det tycker jag du ska göra. Snart kommer det även finnas halsband, örhängen och så fort jag får fram min symaskin ska jag sy tygväskor och trycka på. Hantverket, pysslandet, skapandet, det mår jag riktigt gott av.

Nu är det sen ”bara” att hitta ett jobb där jag inte behöver ge så mycket av mig själv. Ett administrativt jobb hade varit helt perfekt nu. Dels för att jag tycker om att jobba administrativt men också för att jag behöver ha ett jobb som jag kan lämna när jag går hem. Jag behöver även få dagtid så jag får tid över till annat. Till familjen, till att återhämta mig. Jag ska även planera in tomma dagar. Dagar där inget planerat får komma in utan bara sådant som faller på. Detta för att jag inte ska hamna i detta igen.

I övrigt har jag hittat en artist Kajsa Grytt. Hon har framför allt gjort en platta som heter Brott & straff, där kvinnliga fångar i Sverige fått skriva texterna. Jag har lyssnat på nedanstående om och om igen. Den fastnade i mitt hjärta.

Vad har jag gjort för att känna denna smärta
är det ett straff för någonting jag gjort
var finns bitarna av mitt krossade hjärta
jag står och trampar vid himmelens port
vad har jag gjort för att känna denna kärlek
till henne som inte ens gav mig en blick
varför känns sorgen jag bär så fördjävlig
jag bad till Gud för en mor jag aldrig fick

Du har inte gjort något fel
men jag förstår att det känns så
du har inte fått vad du behöver
det är din längtan som bränns så
hon vet vad hon har gjort
och hon har läst det här brevet
hon tar sitt straff därinne
men du måste välja livet

Vad har jag gjort för att må som jag mår
är en förlorare i kärlekens spel ingen är 
där för att torka min tår vad jag än gör 
blir allt bara fel kärleken jag kände för 
henne var en lek vem ska ge mig tröst 
och torka mina tårar vad har jag gjort 
för att förtjäna detta svek 
varför bär min mor en kärlek till nålar 

Du har inte gjort något fel men jag förstår att det 
känns så du har inte fått vad du behöver det är din 
längtan som bränns så hon vet vad hon har gjort och 
hon har läst det här brevet hon tar sitt straff 
därinne men du måste välja livet 

Är detta ett straff för ett tidigare liv 
eller fick jag på given blott dåliga kort 
är jag en syndare i Guds arkiv 
jag kan ej sluta undra vad är det jag har gjort 
vad är det jag har gjort vad är det jag har gjort 
vad är det jag har gjort 

Du har inte gjort något fel men jag förstår att det 
känns så du har inte fått vad du behöver det är din 
längtan som bränns så hon vet vad hon har gjort och 
hon har läst det här brevet hon tar 
sitt straff därinne men du måste välja livet 
Du måste välja livet
 
No Comments

Posted in Hälsa

 

Rullande stenar utan artros

02 Jul

Igår fick jag äran att få närvara på Rolling Stones konsert i Stockholm. De gubbarna lider definitivt inte av artros så som de rocka runt. Det var en fantastisk upplevelse som är galet svårt att beskriva.

image

Idag sitter jag på ett tåg som ska ta mig till mina föräldrar där sonen är. Ska bli skönt att få komma bort från folkmassor ett litet tag. Dagar med mycket människor runt sig, på resande fot är lite mer än vad jag orkar just nu. Utmattningen är påtaglig. Även om jag fortfarande tänker att jo men jag orkar ju. I nästa andetag slår panikångesten till, tar tag i hela kroppen och börjar slita den i stycken.

Önskar att jag ändå tagit med mig pärlorna. Att pärla gör att jag får fokusera, får hjälp att fokusera. Händerna hålls sysselsatta och själen hålls ihop.

image

 

Att göra sig vit

26 Jun

När jag var liten fick jag ofta frågan var jag kom ifrån. Det funkade inte att säga Sverige, de ville alltid veta från vilket land jag kom ifrån. Jag kommer från Sverige.
Men jag tänkte sällan på det då. Tyckte nog mest att de bara var lite knäppa och tröga som inte fatta vad jag sa. Så flyttade vi till en by, ett litet samhälle. Det tog något enstaka år där innan det satte fart ordentligt. Några personer med främlingsfientliga åsikter tyckte det var helt okej att börja. Det började lite smått, ett ”negerfitta” här och ett ”blattehora” där. Det tog inte så lång tid innan jag fick höra ett och annat varje dag, varje rast, varje timma.

Negerfitta, Jävla blatte, Negerjävel, Blattehora, Åk hem till ditt land, Smutsiga jävla blatte

Jag slutade vara ute, jag skulle bli blek. Jag slutade vara i solen, jag köpte smink som gjorde mig blekare. Det var inte så att jag var speciellt mörk, jag var bara solbrun och det satt i året runt. Jag var ute mycket, blev lätt solbrun och det satt i länge. Men jag slutade vara ute. Jag skulle bli blek.
Jag fann punken. En stil och musik som jag kände mig hemma i. Där blev det dessutom en bra orsak till att vara blek. Vitt puder och svart kajal. Blekhet var ideal och jag ville vara blek, vit. Jag ville höra hemma, jag ville bli accepterad.

Killarna, för det var främst killar som uttryckte rasismen, de försvarades med att de var unga. Det var pojkstreck. Dessutom, kunde det ju inte vara rasism, jag var ju inte svart. Jag kallade pojkarna för rasister och fick höra att jag var orättvis, att jag var hård. Det var ju bara att acceptera att det var pojkstreck, de skulle mogna. Deras rasism och mobbning var okej, de var ju bara pojkar. Det var bara pojkar. Jag var ingen.

För varje år som gick blev jag blekare, jag höll mig undan från solen. Jag glömde bort varför jag strävade efter blekhet, efter att bli så blek som möjligt. Jag sa att det berodde på att jag ville, jag trodde det berodde på punkidealet. Jag strävade efter att bli så vit som möjligt för att passa in, för att skydda mig själv, för att slippa höra.
Än idag, när jag tänker på den här tiden får jag en stor klump i magen. Sorgen, smärtan. Det var bara pojkstreck, de var bara pojkar. Jag var ingen.

idapåjärnväg

 

Okej att inte vara okej

24 Jun

Så var jag åter i en utmattning. Den kom sig smygandes på igen och jag borde insett tidigare. Efter förra gången så kom jag tillbaka för ganska precis ett år sedan till arbete igen. Jag flyttade, började jobba, började plugga. Blev engagerad i två olika organisationer. Livet rullade på för fullt och det kändes ändå rätt bra. Visst har jag blivit trött och jag känner att jag orkar inte lika mycket som förut. Men så fick jag så lov att inse här att det fungerade åter igen inte i kroppen. Efter jag var i Malmö har det inte fungerat alls. Migrän, förstoppning, panikångest som avlöser varandra.

Idag fick jag erkänna ordentligt. Jag ringde hälsocentralen och bokade tid hos en läkare. Istället för att försöka säga andra saker bara för att det är så jobbigt så sa jag bara rakt ut att jag åter igen hamnat i en utmattningsdepression. Jag berättade om min panikångest som de senaste dagarna varit otroligt intensiva. Jag berättade om svårigheterna att sova, om tröttheten, om oförmågan att orka. Läkaren förstod min panik och sjukskrev mig för två veckor, hen avslutade det hela med ”då får vi hoppas att du har hunnit vila på de här två veckorna”.

Jo, om utmattningssyndrom fungerade så att det räckte med två veckor för att bli frisk. Så är det inte, det tar tid och det tar än längre tid att lära sig leva med att stress lättare påverkar än tidigare. Det tar tid att lära sig vila innan det är försent.

Själv är jag helt värdelös på att vila. Tanken på att inte göra något vettigt en dag kan få mig sjukt stressad. Att bara vara är inget jag har lyckats så bra med. Jag har lärt mig lite men inte helt och fullt. Jag tycker jag har varit duktig och vilat. Men jag har vilat först när jag redan känt mig trött. Då behöver vilan vara längre. Jag vet detta egentligen, jag vet detta men har inte lycktas ta in det. Har inte lyckats få in det i livet. Så nu sitter jag här igen. Ledsen, trött, ångestfylld, känslig, skör.

Så nu, de här veckorna blir att ta dagarna som de kommer. Ingen press, inga mer måsten än de som ändå hör till vardagen. Jag ska pärla då det är en skön avkoppling, jag ska åka till mamma och pappa, jag ska vila och bara vara.

Jag ska försöka erkänna att det är okej att vara inte okej.

Prepartum-DepressionBilden oärligt stulen efter en bildgoogling

 

Choklad och cheesecakemuffins

22 Jun

På allmän begäran (läs makens begäran) har vänner efterfrågat receptet på mannens favoritmuffins. Hur många det ska vara vet jag inte, jag får alltid göra mer cheesecakesmet än vad som står och jag får ihop typ 5 muffins. Men mina är ganska stora.

Muffinssmeten

3,5 dl Vetemjöl
0,5 tsk Bakpulver
0,5 tsk Bikarbonat
125 g Smör
2,5 dl Råsocker
2 st Ägg
1,5 dl Mjölk
1,25 dl Kakao
1 tsk Vaniljsocker

1. Blanda vetemjöl, bakpulver och bikarbonat i en skål.
2. Rör smör och råsocker fluffigt med elvisp i en annan skål. Tillsätt sedan 2 av äggen.
3. Rör ner kakaon och hälften av vaniljsockret i den fluffiga smeten
4. Tillsätt mjölken och de torra ingredienserna, vispa tills smeten är slät

Cheesekakesmeten

1 st ägg
1 tsk Vaniljsocker
0,75 dl Strösocker
300 g Philadelphiaost
1 msk Pressad Citron

Fyllning:
1. Vispa osten mjuk med en elvisp
2. Vispa ner strösocker, resten av äggen, citronsaft och vaniljsockret

Fyll muffinformar till hälften med muffinssmeten, varva smet och fyllning. Grädda i 25 minuter i 175 grader

 

 
No Comments

Posted in Tips

 

Feministiskt forum en trasig mix

17 Jun

I veckan som var fick jag äran att besöka Nordiskt Kvinnorforum. Jag såg fram emot det och det kändes ärofyllt att få åka dit. Jag kom dit, jag var på olika seminarier och jag lärde mig en hel del. Jag lärde mig vad jag kan säga till skolan när de inte tar på allvar att sonen inte tar på sig vissa kläder till skolan då han blir retad. Jag har lärt mig vart jag kan skicka de unga flickor som jag möter som blir sexuellt utnyttjade, ett ställe där de blir trodda.

Jag har fått energi och jag har känt gemenskap.

Men så kommer vi då till det som inte var lika bra. Samma dag jag kom dit noterade jag snabbt att toaletterna var könade. Okej tänkte jag, här har man missat något. Efter första seminariet funderade jag på varför ingen rasifierad hade varit med då det hade gjort det hela mycket starkare. Nu var det vita som berättade om. Jag har hört det förut. Jag följde med på en dramaföreställning som handlade om alkoholkonsumtionen. Föreställningen la skulden på tjejerna om de blev sexuellt utnyttjade när de var fulla, de var ju ändå klädda med djupa urringningar. Likaså användes det nationalitet som ”balkankillarna” fastän det var helt ointressant med nationalitet. Istället fördjupades bara synen om att det är ”invandrarkillarna” som är halvkriminella, som utnyttjar sexuellt. När en tjej påpekade detta fick hon höra att det var ointressant i sammanhanget, och dramatikern själv (som skrivit texten) menade att det var ett drama och kunde man inte skriva om det här på detta sätt, ja då gick det ju snart inte skriva om något. Precis samma retorik som SD använder. Sen har jag totalt ingen förståelse alls för varför man ska använda skuld och skam för att förändra. Det är inte skulden och skammen som fick mig att sluta dricka och den skulle aldrig ha fått mig att sluta heller.

Forumet i sig var dyrt. Både för de som ställde ut men också för de som talade. Jag hade inte fattat innan att de som talade, eller då ville tala fick betala för det. Låter ju fruktansvärt märkligt. På så vis stängs många föreninar och organisationer som gör ett fantastiskt arbete ute. För en liten förening/organisation har inte tiotusentals kronor att lägga på några dagar. De har viktigare arbete att lägga pengarna på. Den höga kostnaden uteslöt alltså en stor mängd föreningar/organisationer och människor. Det var inte för vem som helst. Jag som kommer från arbetarklassen hade aldrig haft råd med ett sådant här forum om jag inte haft en större organisation bakom mig och som ville att jag skulle åka.

Något som jag dessutom hade missat, programmet var ofattbart stort och jag har inte haft möjlighet att lusläsa allt, var att man bjudit in talare som uttalat sig transfobiskt. Dessutom har man bjudit in Norges jämställdhetsminister för att tala på avslutningen. En minister som företräder nordens största rasistiska parti. En kvinna som uttalat sig kvinnofientligt, hbt-fientligt, rasistiskt etc. Det spelar ingen roll att hon är jämställdhetsminister. En sådan gång går man förbi den positionen och bjuder in en annan person som inte står för sådana åsikter.

Men det som slagit mig mest efter de här dagarna, efter all kritik jag läst och håller med om, det är att det är så uppdelat. Sen när blev rörelserna något som inte gick hand i hand. Någon på ett av seminarierna jag var på sa att vi måste använda oss av varandra, fråga varandra, stötta varandra. Vi är olika föreningar/organisationer men vi måste sammarbeta. Och så ska det inte spela någon roll om den arbetar med sexuella övergrepp, feminism, antirasism, papperslösa, hbtq etc.

Kanske är jag naiv men jag har hela tiden tänk att alla dessa delar, feminism, antirasism och hbt-aktivism, hör ihop. Helt plötsligt känns det som att jag fick dela upp mig. Jag som aktivist, jag agerar inom alla dessa områden, det går inte att dela upp. För allt handlar om jämlikhet, jämställdhet, om mänskliga rättigheter. Att få vara den man är utan förtryck, utan att bli utsatt för förtryck.

Som sammanfattning. Forumet var bra, jag lärde mig en hel del, jag fick energi, jag kunde dela med mig av mina egna erfarenheter. Men det som inte var bra drar ner betyget ändå rejält. Det funkar inte att till ett feministiskt forum bjuda in transfober och rasister. Det fungerar inte att utesluta antirasism och hbt-frågor. Transpersoner har idag fruktansvärt tufft i samhället, det är en feministisk fråga, det går inte att utesluta.
Så känslan är lite grusad efter dagarna. Fantastiskt och samtidigt så gör det så ont i själen.

 

feminism

 

Hjärtattack

26 Maj

Det var som en käftsmäll. Vaknade idag, öm i själen, öm i huvudet och kroppen värkte. Vad var det som hände igår egentligen. Lyfter huvudet sakta från kudden. Orkar inte, somnar om. Inser sakta att jag måste vakna till liv. Sakta tar jag mig uppåt, sakta börjar gårdagens händelser falla på plats. Det hände verkligen. Det som inte fick hända. Frankrike, ett högerpopulistiskt parti går segrande med 25% av rösterna. Tyskland får mandat för en nazist. Sverige ger rasisterna 2 mandat. Det fortsätter, land efter land.

Så vad blev då reaktionen på det? Vad blev reaktionen på allt gott arbete som gjorts på sistone?

Omtöcknad cyklar jag iväg med mitt barn. Han ska träffa skolsköterskan och bli mätt och vägd. Han är glad, han är omedveten om vad som håller på att hända. Omedveten. Vad bra tänker jag. Ser på honom och tänker att nej, det här kan inte vara okej. Han är värd att få växa upp i ett bättre samhälle.

Ska cykla hem, får meddelande om att nazister gett sig på en privatperson. Givetvis. Åker hem, lägger mig ner och somnar om. Sover oroligt, drömmer drömmar om hat. Om människor som vill ont. Vaknar helt svettig. Det var väl inte sant ändå, visst var det en mardröm. Det var inte det.

Tar mig upp igen, cyklar inåt stan. Möter upp andra från Ett Luleå för Alla. Vi åker iväg. En person har blivit utsatt för nazistiskt hat. Vi åker dit med kärlek.

d61422df-5dfe-46ed-8783-f21e8947a071wallpaper

Kampen går vidare

 

Inte i mitt namn

26 Maj

SD får mandat i Europaparlamentet, de går framåt ordentligt. Turligt nog kom även feministerna in. Men vad är detta? Jag blir ledsen, jag blir rädd för den här världen som kommer. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i ett samhälle fullt av hat, fullt av fascism.

Det är nu det blir ännu viktigare att gå samman. Det är nu vi måste tillsammans skapa ännu starkare antirasistiskt arbete. Har ni en tillsammansrörelse på den ort där ni bor, gå med, engagera er. Har ni det inte, ta kontakt med Expo och starta upp. Nu behöver vi organisera oss, vi behöver engagera oss, vi behöver visa att det finns annat än hat.

inteimittnamnTa en bild på dig med texten ”Inte i mitt namn”. Lägg upp på sociala medier, tagga #inteimittnamn

Tillsammans visar vi att vi inte vill ha fascism, att vi inte vill ha rasism.

 

Vänd ryggen mot rasismen

24 Maj

I måndags var Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna (för de som nu inte råkar veta) på genomresa i Luleå. En stor kraftsamling och vi var många som slöt upp, vi var många som stod där med ryggarna mot rasismen. Jag klämde in mig längst fram. I handen höll jag upp ett plakat, jag gjorde segertecken, jag vägrade gå därifrån. Jag stod där för att jag vill inte att SD, som är ett rasistiskt parti ska få ta över ens en liten bit av vår fina stad.

Runt omkring mig stod en hel del SD-anhängare. Det var bara dessa personer som uppträdde hotfullt, som var arga. En man ställde sig väldigt nära, för nära. Det var helt klart en maktgrej från hans sida. Jag bad honom snällt att ta ett steg bakåt, han undrade varför. Jag bad honom då att vara snäll att ta ett steg bakåt, i mitt huvud försökte jag komma på snabbt hur jag skulle lösa situationen utan att det blev bråk. Han undrade igen, rätt aggressivt, varför han skulle kliva bakåt. Jag sa då ”du står på mig”. Han bad om ursäkt och klev bakåt. Jag kände mig nöjd. Han stod inte fysiskt på mig men han stod långt in i min privata sfär och det helt i onödan.

Det är så otroligt viktigt att ta ställning, att våga stå upp för människors lika värde, människors rättigheter och trygghet.
Ibland får jag frågan varför jag tycker det är så viktigt, varför jag engagerar mig så mycket. Jag gör det för att jag är människa.

Men jag har också varit med om att i flera år fått vara blattehora, negerfitta. Jag fick på samma ort höra var och varannan dag att jag skulle åka hem till mitt land. Jag vet att det låter osannolikt, blekfis som jag är. Men det var så. Och än idag kan jag få frågan vilket land jag kommer från, ibland med nedlåtande ton och ibland för att folk verkar vara nyfikna. Jag vill inte ha ett samhälle där vi är olika bara på grund av etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet, kön. Jag vill ha ett samhälle där vi alla kan vara trygga. Visst, jag är inte så naiv att jag tror att det kommer hända. Helt trygg blir vi nog aldrig. Men målet kan vara det ändå för om vi fortsätter jobba för det så blir det förändringar.

Dessutom vill jag inte att mitt barn ska behöva växa upp i ett fascistiskt samhälle. Jag gör det för att jag är människa, för framtiden, för våra barn, för mig och mina medmänniskor. Så en uppmaning till dig är att kolla vad du kan göra. Säg ifrån om någon säger något rasistiskt. Acceptera inte att folk säger ”jag är inte rasist men…”, demonstrera, agera. Gör det tillsammans, det blir lättare och roligare då.

Våga ett samhälle utan rasism

barafarligtfördesomhatar