RSS

Mäns makt över kroppar 

Häromdagen blev en man i en hockeyklubb anmäld för sexuellt ofredande, någon dag efter lades fallet ner. Orsaken var enligt utredande polis att mannen inte kunnat undgå att tafsa på kvinnans bröst då hennes bröst var så stora. 

Dagen efter förtydligar han sig genom att säga att det är samma sak som att du ”råkar” slå till någon på rumpan när du går förbi om personen ifråga har en stor rumpa. Stora kroppsdelar är svåra att låta bli som man (min tolkning). 

Män har i väldigt lång tid nu tyckt sig ha rätten till kvinnors kroppar. Och enligt rättsväsendets ständiga utlåtanden stämmer det än idag. Jag som kvinna kan inte röra mig i våra gemensamma utrymmen och vara säker på att jag slipper bli ofredad. Det är min skyldighet att se till att män inte ofredar och händer det är det mitt fel. 

Män tar sig rätten att bestämma hur kvinnor ska klä sig, eller icke klä sig. Inte för mycket, inte för lite men heller inte lagom (vad det nu är). Avklätt är för slampigt och för täckande, ja då är du visst terrorist.

Ingen har rätt till min kropp förutom jag. Ingen får ta på mig utan att jag har godkänt det. Inte min partner, inte mitt barn. Ingen har rätt att bestämma hur jag ska klä mig. Gillar du det inte, vänd bort blicken och var tyst! 



Jag har tröttnat på detta. Vi borde kommit längre. Men uppenbarligen behövs mer  tydlighet för att jag som kvinna ska kunna få vara! 

 

Tags: , , , , , ,

Men bajs också

Sen jag gjorde min gastric bypass för fem år sedan har jag haft otroliga problem med min mage och tömmandet av tarmarna. Blir oerhört lätt förstoppad och vid minsta stress låser det sig totalt. Ett tag hade jag en app i telefonen, en bajsapp, däe jag fyllde i när jag bajsat, konsistens och färg 😂. Hade faktiskt rätt roligt med den. Jag ställde även in ett larm om jag inte bajsat inom ett dygn. 

Vid något byte av telefon glömdes den däremot bort. I dagsläget är magen ett kaos. Så fort jag åker bort stannar magen upp. Är jag bortrest längre stund får jag äta fikontabletter som sätter igång den. Hur äckliga som helst, men de fungerar. 

Jag önskar dock att någon hade förvarnat om detta innan operationen. För det är otroligt jobbigt. Många gånger måste jag tänka efter om jag lyckats sköta magen eller inte. Likaså vet jag att när jag väl kommer hem så kommer jag inte kunna gå långt ifrån toaletten då allt som samlats ska ut. Hur många gånger jag suttit på toa och hulkat samtidigt som förstoppningar släppt vet jag inte. Otaliga gånger är det. Det är som de som lider av IBS, ens liv planeras utifrån magen och dess behov. 

Bilden är helt oärligt snodd efter en bajsgoogling och visar hur appen fungerade. Nog dags att leta reda på den igen. 

 

Posted by on 21 augusti, 2016 in Hälsa, Viktresan

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

Post Pride Depression 

Så var årets stora kärleksfest över, Stockholm pride. Det årliga återkommande, där en sliter som en tok och samtidigt har så roligt. Jag brukar säga att det är värt smärtan. För ont gör det i hela kroppen, huvudet och ögonen går i kors efter veckans volontärande. Det blir många timmar per dygn och springer gör man, hit och dit. Alla glada människor, all kärlek, alla kramar, all glädje gör det så värt. Så kommer man hem och verkligheten kommer farandes som en tung blöt vägg. 

Väl hemma efter en mardrömsresa hem kom vardagen som en käftsmäll. Fast vanlig vardag är det ju inte egentligen. Inom några månader flyttar vi till hus. Huset håller vi på att renovera, samtidigt som lägenheten ska hållas i något slags skick. Folk som kommer och tittar på den. Tvätt som ska tvättas efter två veckors resande. På det ska jag försöka få anställning, fixa sjukskrivning, börja behandling och fortsätta det jobb jag redan påbörjat med min psykolog. 

Politiken börjar igen nu efter sommaruppehållet och det är dags att åka runt och utbilda föreningarna samt själv hinna få lite pepp och nya idéer. 

Ibland känns det som att hela livet är för mycket, men oftast bara efter jag sovit för dåligt under natten. För sömn är det viktigaste för att dagen ska bli bra. Tyvärr fungerar sömnen väldigt dåligt. Och dessa trötta dagar är ångesten alltid nära. Jag får svälja bort den hela tiden. 

Samtidigt ser framtiden bättre ut. Med lön, med hus vilket ger oss mindre utgifter i månaden. Med behandling som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att kunna hålla fötterna på marken. 

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Vänder livet? 

Vänder livet? 

Det sägs att man ska försöka se ljuset i tunneln. Jag förstår det, men när livet gör ont hjälper det inte att höra om det där ljuset. För man vet att det finns där, det går bara inte att se det i mörkret. 

Jag har ändå ljus i mitt liv, trots mörker. Jag har min familj, jag har min son, jag har snart ett jobb jag älskar. Jag kommer snart ha ett boende jag kommer trivas bättre med, där jag får tillgång till en trädgård där jag kan odla. Det är som att livet börjar nysta upp sig. Samtidigt går jag igenom en process som är fruktansvärt jobbig. Mycket sorg, mycket tankar, mycket oro. Samtidigt vet jag att processen är nödvändig för det kommer göra livet bättre. Kanske inte enklare men mer hanterbart. 

Nu väntar dock en vecka full med värme och kärlek. Som jag ska insupa kärlek, för minst ett år framåt. 

 

Sygalen

Livet går i rasande fart framåt. Jag arbetstränar nu fyra dagar i veckan, där emellan tränar jag på att vila och återhämta mig. Det är långt mycket svårare än att arbetsträna. Jag har fått dra ner på nästan allt ideellt arbete, med viss sorg. Jag försöker acceptera att livet ser ut så nu. Jag har äntligen, efter ett års strul, fått börja inom psykiatrin. Där har jag fått en helt fantastisk psykoterapeut som ska hjälpa mig framåt. Till hösten ska jag få gå en Dbt-behandling, det kommer bli tufft men bra. Till hösten kommer jag förhoppningsvis vara anställd på företaget jag arbetstränar och ha lön dessutom. Det längtar jag till. Dessutom förbereder vi oss för flytt igen, denna gång till ett hus. Vi vet inte när än dock. 

Hemma har jag tusen syprojekt igång, framförallt kläder till mig och sonen. Även mannen har fått sig några nya plagg. Så roligt att få unika kläder med färg och form. 

Den stora skillnaden är nog ändå min resa från utmattning till mer återhämtning. Resan är långt ifrån klar. Men stora steg har tagits sen jag började med rehabiliteringen för snart ett år sedan. Även om jag fortfarande känner frustration över tröttheten. Jag har genom psykiatrin fått större insikt om varför jag inte fungerar i mig själv, jag har fått en diagnos IPS, instabil emotionell personlighetsstörning, jag har vissa drag av ptsd dessutom som ska tas tag i nu under sommaren. Med viss fasa ska vi gå igenom mitt liv, från start till nu. 

Sonen har slutat tvåan och längtar till trean. Han har gjort stora framsteg under året i den nya skolan. Ett åt utan mobbning, där han istället har kunnat fokusera på att våga visa vad han kan. Läsning som varit en hård nöt att knäcka funkar nu riktigt bra. Matte älskar han. 

Så, livet är på framfart i rasande takt. Jag försöker hinna med men samtidigt pausa, flera gånger om dagen. 

 

Posted by on 1 juli, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Håll igång

Jag har alltid varit en aktiv person. Gjort massor med saker, varit aktiv i föreningsliv osv. Nu, sen den tredje kraschen har jag fått börja lära om. Aktivitet, absolut men inte på bekostnad av mig själv. Tyvärr är det svårt att inte göra något. Som idag, vaknar med jordens huvudvärk, mår illa och är på dåligt humör. Alltså en dag som borde innehålla ingenting. Efter några timmars surande gör jag ändå lite. Det lilla blir till mer som blir för mycket. Samtidigt är det skönt att vissa saker blir gjorda. Men de skulle kunna bli gjorda i mer lagom takt. Så nu ligger jag här åter med illamående och huvudvärk men med mönster insatta i pärmar, tyget vikt, plantorna omplanterade och tvätten hängd. Frågan är väl om det var värt dagens hälsa

image

 

Tags: , , , ,

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

 

Tags: , , , , , , , ,

Skrotar listan

För fyra år sedan skrev jag visst en lista över vad jag ville åstadkomma under året. Inte blev det mycket struket på listan.

*Skriva klart min c-uppsats
*Ta körkort
*Byta jobb
*Börja trivas i lägenheten
*Åka på minst ett bröllop
*Träffa minst en vän jag aldrig träffat förut
*Få ordning på ekonomin
*Börja träna på mer regelbunden basis
*Börja tro på mig själv
*Studera vidare (psykologi eller sociologi)
*Och förhoppningsvis en sak till men vad det är säger jag inte nu

Enligt ett annat blogginlägg bytte jag jobb, fast jag bytte inte arbetsgivare vilket hade varit bra. Körkortet har jag inget än, om jag var på bröllop det året minns jag inte men några har det blivit under de senaste åren. Tyvärr fler begravningar än bröllop. För två år sedan träffade jag en vän jag tidigare aldrig träffat i verkligheten. Jag hoppas det kommer fler. Ekonomin är som den är och studera vidare har det inte blivit. Istället har jag roat mig med att gå in i väggen.

Jag tror att årets lista skulle se ut såhär;

*Fortsätta dansa
*Fortsätta sy egna kläder
*Hålla koll på vilotid
*Arbeta vidare på arbetsträningen, sakta framåt
*Älska mig själv
*Vårda mig själv
*Vårda min kärlek till familjen
*Hockey
*Tatueringar

Fokus på mig och min hälsa. På hållbarhet i livet. Att lära mig ännu mer hitta balans. Göra sådant jag mår bra av eftersom det kommer påverka även min familj. Fokus inåt istället för utåt. Men jag vill inte ha någon lista så därför skrotar jag listan helt. Detta sagt av en som gillar att lista upp saker (om än oftast i huvudet) men nu lär vi om.

 

Posted by on 24 april, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Semicolon project

Jag var 14 år, jag satt i bilen bredvid mamma som körde. Vi närmade oss byn och jag böjde mig ner så ingen skulle se mig i bilen medans vi passerade byn. Jag var ledig från skolan, de trodde jag var sjuk. Jag var sjuk men inte på det sättet de trodde. Jag led av depression, ett starkt självhat och av självmordstankar. Jag hade redan flera gånger försökt ta livet av mig. Nu var vi på väg till stan, till barn och ungdomspsykiatrin. Jag visste att om någon i byn skulle få veta skulle livet bli ännu mer av ett helvete. Jag gömde mig, skammen var stor. Skammen över att inte må bra, skammen över att jag levde, skammen över att jag inte lyckades dö, skammen av misslyckande.

Det tog många år innan jag vågade säga att jag fick hjälp av psykiatrin, det tog ännu fler år innan jag förstod att jag led till och från av psykisk ohälsa. Jag har psykisk ohälsa idag med, kanske att jag inte lider av den på samma sätt som förut. Den påverkar mitt liv enormt men den styr inte längre valet till att leva. Jag vet att jag inte kan släppa tanken på livet, jag vet att trots att jag vill leva kan smärtan inuti ta över. Därför måste jag varje dag ta beslutet om att leva vidare. Idag skäms jag inte.

På min axel finns ett semikolon intatuerat, som en påminnelse om att jag en gång valde att leva vidare istället för att sätta punkt.

 

Posted by on 16 april, 2016 in Hälsa, Tankar och funderingar

1 Comment

Tags: , , , , , , , ,

Våldtäkt

Åter igen har rättsväsendet visat att det behöver sig en omgång av feminism och lära sig av med kvinnoföraktet. En dom i hovrätten har sänkt straffet för två män med motiveringen att det inte var gruppvåldtäkt då de höll på i tur och ordning.
Det förvånar mig dock inte. Trots bättre lagrum så används de inte, lika så används inte straffskalan. Jag har förr sagt att det inte är konstigt. Så länge det finns ett kvinnoförakt och stark patriarkatisk ordning i våra domstolar kommer det heller inte förändras.

Tänk också på vilka som sitter och dömer. En domare köpte sex, blev dömd för det. Han fick sitta kvar som domare, chefen sa i en intervju lite skämtsamt ‘att jo men nu hade domaren ju mer insyn och erfarenhet om vad det handlar om’. Smaka på den en stund. Vilken syn på kvinnor råder där?

En kvinna blev sexuellt utnyttjad under hela hennes uppväxt, de män som förgrep sig på henne bodde i en förort till Stockholm, med en hög andel övre medelklass. Dessa män är idag poliser, politiker, domare, advokater osv. Tror ni det blir någon skillnad när män som själva är förövare sitter på dessa poster? Nä, precis.

Däremot tar jag starkt avstånd från lynchmobbar, dödsstraff osv. Dessa män ska ha vård. Med rätt vård kan de faktiskt bli fungerande medborgare igen. En samtyckeslag måste inrättas, det ska vara tydligt att det finns samtycke till samlag. Det är dags att lägga ansvaret på män för det sexuella våld som begås ute i samhället. Män ska inte stå bredvid, de ska ta ansvar, oavsett om de själva är förövare eller inte. Utbildning inom feminism för alla inom rättsväsendet.

Det måste bli skillnad nu!

 

Posted by on 15 mars, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment