Blåbärsbarn och trollrumpor

Ja men gisses, ni skulle bara ana hur jag just nu bara vill glömma denna resa. Jag och Z har ju rest förut och det har gått bra. Tänkte inför denna resa att ja, det lär bli jobbigt eftersom det är länge men det går nog bra. Visst, det var ju bara att drömma och glömma.

Han vaknar tidigt, alldeles för tidigt och väcker mig med frågan ”ska vi åka tåg nu”. Försöker få honom att somna om men det gick bara inte. En timma tidig ner på stan, innan bussen skulle gå. Fick honom att springa omkring lite. Hur taggad som helst, galet taggad, för taggad.

Så dricker han en festis innan bussen och sen på bussen. Efter en stund ser han trött ut så jag frågar om han vill sova. Jo, det vill han men han kan inte. Så säger jag att jag ska på toaletten och jag tycker han ska kissa. Jo, det skulle han. Vi sitter längst bak i bussen, han valde det. Vi hinner inte mer än resa på oss så spyr han. Över hela sig, mina skor och över en stackars pojke som satt på sätet precis där han började spy. Mitt i kabaliken kissar han såklart på sig också.

Ja, vad gör man. Känner mig helt handfallen men inser att det viktigaste är att vara lugn. Försöker skala av honom kläderna, sätter på honom en tröja så han inte behöver vara helt naken.

Den andra pojken som fick spya över sig blev ju självfallet väldigt ledsen och upprörd. Tro det, hade jag också blivit om jag fått spya över mig på det där viset. Tur var att hans mamma var lugn. Tack för det!

I Härnösand fick jag möjlighet att rota fram lite andra kläder åt honom och på med nya. Nu mådde han helt bra vilket får mig att tro att det var magmigrän och inte åksjuka. Han har aldrig varit åksjuk förut men magmigrän har han haft några gånger nu. Vi väntar ju på utredning om detta.

Det började bli långtråkigt för honom att sitta på en buss och myrorna i baken hans började springa omkring. Trötta mamman höll på att gå under. Framme i Sundsvall får jag av honom och våra grejer. Går runt tågstation och inser då att jag glömt min keps och sonens jacka på bussen. Eländes skit. Går in på stationen och får ett nummer till y-buss. Har dåligt med batteri men försöker ringa ändå. Hittegodsavdelningen var otrevliga och sög på att hjälpa till. Jag hade ju hoppats på att få tag på chauffören på en gång och få tillbaka det pronto. Men nej, inte via hittegods. Så jag försöker få tag på någon annan på y-buss. Lönlöst. Efter 10 minuter i någon slags väntan gav jag upp. Ringde mamma och bad henne prova och kom sen på att min vän Pos jobbar då och då hos dom. Ringer honom med. Men det sket sig på alla håll och kanter.

Så på tåget till Gävle, där fick vi inga sittplatser utan fick sitta på hårda stolar i gången. Sonen kunde verkligen inte sitta still. Han lyckades göra illa mig ett antal gånger och sig själv.

I Gävle var det supermycket folk som skulle på samma tåg. Höll där på att få dåndimpen. Fick sitta bredvid en kvinna som sov nästan på mig medan sonen som satt mitt emot mig plågade en stackars tjej som satt bredvid honom. Försökte få honom att se film ett tag men eftersom han inte förstod att när han då prata och skratta så blev det jättehögt, han hörde ju inte sig själv med hörlurarna på. Där försvann den lugna stunden.

I Stockholm klev tjejen av och önskade mig lycka till. Jo, precis vad jag behövde. En kille satte sig bredvid sonen istället. Var på väg att säga att om han ville ha det lugnt var det fel ställe att sitta på. Erbjöd honom senare att vi kunde byta plats om han ville slippa få honom slängandes över sig, få flygplan i ansiktet osv. Och nej, jag lät honom inte göra vad som helst. Flygplanen beslagstogs och slängdes (var inte jag som gjorde flygplan åt honom).

Men när vi så väl kom fram till Linköping var han jätteduktig. Drog sin väska till hotellet helt själv, fastän jag råkade gå lite fel och gick en omväg. Utanför hotellet innan vi checkade in fick han springa av sig. Väl inne på hotellet viskade han i korridoren och i rummet utbrast han ”åh, så vacker. Det är så fint. Mamma vi är så glada”

Ens mammahjärta kan inte annat än smälta då.

Nu, efter lite om och men, några timmar senare än han är van vid sover han i sängen. Jag är på väg att lägga mig. Nu väntar tre långa och intensiva dagar och sen en söndag som innebär reseångest igen.