RSS

Vikten av pride på mindre orter

Pride har under året spridit sig till många olika platser i Sverige. Många mindre orter har haft sina pridefestivaler och de är så bra. I veckan som var anordnades Ånge pride för första gången. Så otroligt viktigt. Ett samhälle som har präglats av starka patriarkala normer. Män ska vara män och kvinnor ska hålla sig på sin plats. Normbrytande människor har inte haft det lätt i Ånge men nu börjar arbetet med förändring. Då jag själv bodde i Ånge var det lätt som normbrytare att få elaka rykten om sig. Likaså gick det många elaka rykten om andra som ansågs avvikande. Bög slängdes hit och dit på ett mycket nedlåtande sätt.

Varför är det då så viktigt med pride på just dessa ställen? Jo, för att det finns en föreställning om att hbtq-personer endast finns i stora städer. Det är inte så, hbtq-personer finns överallt och behövs överallt. Ställen som Ånge behöver alla människor de kan få, för att bygden ska överleva, växa och bli något bra. Därför behövs pride för att visa att även på mindre ställen behövs förändring. Landsbygden behöver alla människor och alla människor ska kunna få leva utan skitsnack, förtryck och hot vart som helst. Synen på landsbygd behöver förändras, både av de som bor i den och av människor i större städer.

Dessutom är det dags att sluta se hbtq-människor som något avvikande. Alla är vi människor, oavsett hur vi ser ut, vem vi älskar eller vad vi tror eller inte tror på.

Jag har bott i många små byar under min uppväxt. Det har oftast varit väldigt svårt. Det är svårt att komma in som ”utböling”. Det skapas rykten och för att få bli en av alla andra är det att anpassa sig till de normer som styr i byn. Jag har väldigt länge, längre än jag själv varit medveten om det, varit normbrytande. Jag har betett mig på ett sätt som inte har passat in i de normer som styrt där jag bott. Jag har gjort saker som brutit normerna. Men jag är stolt över det, även om jag fick otroligt mycket skit. Jag blev mobbad, slagen, jag blev kallad för hora, slampa etc. Det är sådant här som vi måste komma bort ifrån, det är snarare det som ska anses vara avvikande. Det ska bli avvikande att bete sig som ett arsle.

Jag är otroligt glad över hur pridefestivalerna har spridit sig. Bara i Norrbotten har det poppat upp på många olika orter. Det är också roligt att varje ort hittar sin grej så att inte allt bli en kopia av Stockholm pride. Det är dags för landsbygden att stå upp för allas lika värde, för visst vill alla ni som bor i landsbygden ha den kvar? Var väl det jag trodde :-)

 

Lyssna in det här

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Queer the world – en tanke om genus

Genus är något som vi möter dagligen i våra liv. Det finns i våra privatliv, i våra sociala relationer och i vår kultur. När vi talar om genus möter vi också en hel del fördomar, myter och rena lögner. Till exempel finns en föreställning om att kvinnor och män är varandras psykologiska motsatser. Att män är intelligentare, kvinnor är mer omhändertagande, att män är mer våldsamma och att genusmönster inte går att förändra. Dessa föreställningar är fel.

Den moderna genusforskningen föddes ur kvinnorörelsens kamp för jämställdhet. Detta för att de flesta genusordningar gynnar män och missgynnar kvinnor. Därmed inte sagt att en förändrad genusordning inte gynnar män. Snarare tvärtom, det gynnar både män och kvinnor.

Så varför skulle då en annan genusordning gynna män som redan idag gynnas av den ordning som redan finns? Visst, det finns saker som män skulle behöva göra avkall på. De skulle behöva ta ansvar för vad män gör. I dagens debatter hörs väldigt ofta från män när genus eller feminism diskuteras ”att inte alla män..”. Nä, inte alla män våldtar, inte alla män slåss, inte alla män tafsar eller är sexistiska. Men, det finns en kultur, en genuskultur som säger att män ska vara sådana, som uppmuntrar män till sådant beteende. Om inte alla män vill bli dragna över samma kam behöver dessa män istället stå upp för en annan genuskultur, en annan genusordning. En genusordning där män inte anser sig ha rätten till andras kroppar. Egentligen är det rätt enkelt. En kultur där män ska bete sig civiliserat.

Så varför är det så svårt? Förmodligen för att det är så starkt rotat och att det okända är skrämmande. Förmodligen för att många män inte vill lämna sin makt. Det handlar nämligen om att se vilken makt en har, vilka privilegier en har och sen göra avkall på en del av dem. Och visst kan det vara skrämmande men det kan även göra att livet blir så mycket bättre.

Om du råkar vara man och läser detta. Fundera då på vilka privilegier du har enbart för att du har en snopp. Är det privilegier du kan leva utan? Var då tydlig med att du inte vill ha det som det är nu. Ta ansvar för det du gör och ta ansvar för att säga ifrån om dina vänner tafsar, är sexistiska etc.

Jag har aldrig riktigt förstått varför män kan uppleva kvinnor så farliga. Vad är det som är så farligt med att en kvinna tar plats, säger ifrån, uttrycker en åsikt? Väldigt ofta som en kvinna gör det blir hon påhoppad och med dagens teknik är det väldigt lätt att slänga iväg en sexistisk kommentar utan att tänka efter förut. Skulle du kunna säga till en kvinna, ansikte mot ansikte, att hon är en hora och att du önskas hon ska våldtas? Kan du inte det, så skriv det då inte heller. Det är inte svårare än så.

Ibland möter jag män som säger att de är så bestörta över att kvinnor går över vägen, ökar takten när de går hem på kvällarna, om de nu råkar hamna bakom en kvinna. Jo, visst är det tragiskt. Men fundera över varför det är så. Hur ska kvinnan som går före dig veta om du är en av de män som inte tycker sig ha rätten att tafsa, skrika eller våldta? Fundera över om du någonsin mött en kvinna som inte blivit trakasserad av någon man? Jag känner ingen. Så jo, så länge genusordningen ser ut som den gör kommer kvinnan framför dig förmodligen känns sig otrygg och du är en del av den genusordningen.

För en tid sedan samtalade jag om feminism och värdet av feminism inom en organisation. Det jag då sa var att det handlar om att vända på perspektivet. Ett problem som finns inom organisationen är att det är svårt att få kvinnor att engagera sig. Men istället för att fråga sig varför det är svårt att engagera kvinnor så bör frågan ställas, vad gör män för att kvinnor ska vara välkomna och få plats? Inom vilka områden engagerar män sig? Avsäger sig män sin plats i tex en styrelse, i ett uppdrag för att en kvinna ska få plats istället? Lyssnar män? Vem driver igenom beslut, vem lyssnar medlemmarna till?

Det handlar egentligen om att queera organisationen. Alltså att istället för att se på det avvikande så tittar en på de normer som råder. Istället för att titta på ”problemet” så tittar en på hur ”problemet” ens kunnat få uppstå. Problemet är sällan det problem som uttalats utan ett problem om vilka genusordningar och normer som råder. Mitt råd är alltså att vända på synsättet. Tycker du det som man är jobbigt att kvinnan går snabbare framför dig, fundera då på vad det är som gör att hon gör det. Vad kan du göra för att förändra situationen?

 

feminism

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Håll käften med din fat shaming

Varje gång en bild på en kvinna delas som inte är sådär purnormativt smal utan snarare rund, har valkar, har hull, har behåring eller bara överlag inte stämmer överens med den norm som satts så kommer det kommentarer. Kommentarer om att en bild på en icke smal kvinna är en fat acceptance (acceptans av fetma) att göra. Det behöver inte ens vara en speciellt tjock kvinna så kommer det.

Samtidigt försöker jag acceptera min kropp som den är, med det fett den har, med de muskler den har. Det är inte lätt. Långt ifrån lätt. Att dessutom ha gjort en gastric (magsäcksförminskning) handlar ju också om att samhället inte tycker det är accepterat att ha mer kilon än vad detta förbannade bmi säger. De som uppfann bmi må ångra sig som tusan nu eftersom det inte ens var tänkt att användas som det gör idag.

Men tillbaka till denna skambeläggning av kvinnor som har mer på kroppen än normen accepterar. Jag är så sjukt trött på det. Sluta skambelägga mig, vad är vitsen? Jag är inte ful, jag är inte äcklig och jag är en människa med känslor. Att ständigt få höra hur äcklig en är för hur kroppen ser ut är f*n inte okej. Vitsen måste vara att du som skambelägger ska få känna dig lite bättre, att få trampa på en annan människa så du kan få komma ett steg högre upp. Men vet du, det är inte ett bra sätt att komma högre upp på. Att komma högre upp gör en genom att vara medkännande, medmänsklig och snäll.

Och här kommer ett chockbesked till dig som tycker dig ha rätten att trycka ner andra. Det finns kvinnor i alla storlekar och det är helt fantastiskt. Så lägg ner med ditt skambeläggande, det leder inte till något gott.

Jag förstår att det nu kan vara svårt att komma ihåg vad du ska tänka på. Så jag har gjort en enkel liten lista åt dig som du kan skriva ner och ha med dig. Läs igenom den innan du öppnar munnen!

  • Låt bli att kommentera någons vikt
  • Låt bli att kommentera vad någon äter
  • Låt bli att peka
  • Låt bli att skratta
  • Låt bli att berätta för en som är över normen hur de ska göra för att bli smal
  • Låt bli att berätta om dieter
  • Låt bli att berätta hur någon ska träna
  • Låt bli att bry dig i hur andra ser ut
 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Luleå Pride

Det är så fantastiskt. I helgen har Luleå pride haft sin fest och nog har det varit fest. Trots att vädret varit allt annat än trevligt, förutom korta stunder, så har människor varit med. Det har varit galet många intressanta föreläsningar, uppträdanden, musik, filmvisning, häng och fest. Gratis förutom några av festerna. En lång parad genom stan hade vi också igår.

Själv har jag deltagit som volontär. Det är bland det roligaste en kan göra. Jag har hjälpt till lite extra och trots att hela kroppen värker av all ansträngning så känns det så fantastiskt i kropp och själ.

Många har under åren undrat varför jag, som är heterosexuell, engagerar mig. Och det gör jag för att det är viktigt. Det handlar om mänskliga rättigheter, det handlar om att vi alla ska kunna vara de vi är. För mig handlar det om att jag ska kunna få vara jag. Själv kallar jag mig queer. Just för att normerna är för trånga. Visst, jag identifierar mig som kvinna, jag är en cis-person, men jag är mer än så. Jag är mer än vad normerna i dagens samhälle säger att en kvinna ska vara, jag är mer än vad normerna kring min ålder ska vara, jag är mer helt enkelt. Och för att jag ska kunna få vara jag, för att andra ska kunna få vara de är så engagerar jag mig. För jag vill göra skillnad. Jag kommer inte kunna förflytta berg men jag kanske kan flytta på några stenar från berget. Är vi många som flyttar stenar så har vi tillsammans så småningom förflyttat hela berget. 

 

För att jag är den jag är, så fixade jag till håret innan helgen. Jag gick till frissan och fick det slingat i prideflaggans färger. Nu hoppas jag bara det håller till Stockholm pride men gissar att det kommer behöva färgas på igen. Får se om jag har råd till det. För jag blev galet nöjd.

pridehår

 

Posted by on 15 juni, 2015 in Feminism, HBTQ

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

Livet, å andra sidan

När lite skrivs så betyder det att livet går i rasande takt och att jag har noll ork över till något annat än att försöka vara på fötterna. Att jag dessutom i dagsläget har näst intill ingen kontroll över mitt liv då olika myndigheter bestämmer vad som händer med mig. Att dessutom behöva själv dra i alla myndigheter gör en inte friskare precis.

Förutom det så försöker jag orka vara ute varje dag. Jag är så aktiv jag kan inom politiken och jag försöker att sakta orka mer. Men det räcker inte riktigt. Träffade min läkare igår och hen frågade mig varför jag inte blivit bättre. Nu när jag ändå varit sjukskriven sen januari och dessutom var jag ju sjukskriven i två månader förra sommaren. Det är ju tur att läkare som ska hjälpa och behandla/sjukskriva har koll på hur det fungerar med utmattning. Min depression har ändå minskat men ångesten är kvar. Min läkare tittade bekymrat på mig och frågade vad jag tror är orsaken till att min ångest är så hög. För vilken gång i ordningen jag sa till henne att den förmodligen grundar sig mestadels i att jag inte har någon kontroll över mitt liv, utan att tröga myndigheter håller mitt liv i ett järngrepp. Att försäkringskassan kan få för sig att jag helt plötslig är frisk, att hen, läkaren får för sig att nu har jag varit sjukskriven tillräckligt länge, att arbetsförmedlingen dröjer ännu längre med att ens påbörja utredningen på vad jag behöver för att återkomma i arbete på ett hållbart sätt. Att a-kassan nekar mig ersättning trots att jag gjort allt rätt. Det finns ingen kontroll över vad jag kan göra,vad jag får göra, över min ekonomi. Ja, vad kan ångesten bero på?!

I övrigt har vi bestämt att byta skola till hösten för sonen. Vi var inte överens med pedagogerna och ledningen på hans nuvarande skola. De har inte tagit tag i mobbningen på ett bra och trovärdigt sätt, de har länge nekat att den ens existerat. Nu kommer han börja på en annan skola med nya kompisar, en skola där de vet att saker händer och de tar tag i det. En skola där de ser att varje barn har potential och kan lära sig. Det känns väldigt bra och han är själv peppad på att börja en ny skola.

Sen har jag börjat göra smycken som säljs till förmån för tidningen Dik Manusch. En tidning som görs så att migranterna som kommer hit slipper tigga utan istället kan sälja den. Hela inkomsten för tidningen får dom behålla. Tidningen kostar såklart pengar och det sköts av vissa företag som sponsrar och av privatpersoner. Så köp gärna ett smycke. Jag garanterar att hela inkomsten för ”ögonsmyckena” kommer att gå dit.

öga

Jag kommer lägga ut bilder på de ”ögon” jag har på instagramkontot ”hangpatte”. Kika in där och kontakta mig på hangpatte@trollbottom.se. De kostar MINST 20:-, att de kostar så lite är för att det viktigaste är att man hjälps åt utifrån den förmåga man själv har. Kan man lägga mer, ja då bör man göra det, i solidaritet. Ödmjukhet, generositet, dela med sig av det man har, det är sådant vi lär vår son och han är fantastiskt snäll. Han har förstått att det finns andra som inget har, som inte ens har pengar till mat och han delar gladeligen med sig av de pengar han har.

Dela med dig och få ett smycke på köpet!

 

Posted by on 30 maj, 2015 in Tankar och funderingar

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En utmattad aktivist

Jag läste en artikel idag om att många aktivister bränner ut sig. Det är inte konstigt tänker jag, som själv är en som bränt ut sig. Fast inte bara för min aktivism men ändå. Det är lätt att bränna ut sig när en brinner för något och där arbetet för att förändra, hjälpa, rädda aldrig tar slut. Det finns alltid mer att göra. Min aktivism kommer utifrån min kristna tro, den bygger på vad aktivisten Jesus gjorde. Såg, lyfte och hjälpte de människor som i det samhälle han levde i. Det är vad jag vill göra i det samhälle jag lever i nu. Därför gick jag in med min aktivism i den kyrka jag tillhörde, med hela mig själv. För att visa på förtrycket gick jag in i förtrycket. Det blev då tydligare för de som bestämde att det fanns. Nu hjälpte det inte, det blev ingen förändring, inte då. Kanske i framtiden blir det en förändring. Jag gick i alla fall vidare, jag bestämde mig för att jag var tvungen att gå ur organisationen som inte stod för det jag stod för. Hur som helst har min aktivism inte slutat. Jag är politisk aktivist, jag är hbtq-aktivist etc. Jag jobbar och brinner för mänskliga rättigheter, för antirasismen, för feminismen. Där ligger min kamp. Där jag bor finns en grupp inom tillsammansskapet. Jag gick in där med hull och hår samtidigt som jag gick in i politiken, samtidigt som jag jobbade och pluggade, samtidigt som jag redan varit utbränd en gång och inte gått lugnt tillbaka. Det höll inte så länge. Idag är jag sjukskriven på min tredje utmattning. Jag har inte slutat vara aktivist men jag har fått tänka till. Eftersom det finns arbete att göra överallt är det väldigt viktigt att man vågar säga nej, att man tänker till och funderar på om just jag är rätt person för uppdraget. Det finns många aktivister och det bästa är ju om vi alla aktivister kan dela på kampen så att vi inte bränner ut oss. En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer. För ett år sedan, när jag gick in i min andra utmattning så tvingades jag att inse att jag inte kunde finnas med överallt. Det spelar ingen roll att jag tycker saker är viktiga och att jag ser att vissa organisationer gör ett fantastiskt arbete och att de behöver mer hjälp. Jag måste välja vart jag lägger min kraft. Jag fick fundera och bestämde mig för att främst lägga den på politiken. Därutöver volontärar jag på pride både i min stad och i Stockholm samt att jag både genom politiken men också genom andra kanaler stöttar upp för migranter, antirasism och feminism. Men jag är mer noga på vad jag gör och när jag gör det. Jag kan inte vara 100% aktiv inom allt, det funkar inte. Jag känner mig ändå nöjd med mitt val. Inom politiken kan jag göra skillnad i det långa loppet, jag kan föra samtal och diskussioner. Jag får utbilda mig inom till exempel feminism så jag kan på ett ännu bättre sätt gå ut och vara feministisk aktivist.

Ett sätt att vara aktivist är ju att skriva insändare, blogga, vara aktiv på sociala medier. Men även det kräver sin tid och det kräver att du inte kan gå in i allt. Det krävs begränsningar, framför allt i sådant arbete där det inte finns några gränser på hur mycket som behöver göras.

Tipsen som stod i artikeln var att se till att ha aktivistfri tid varje dag och att se till att ha sammanhängande aktivistfria helger. Att när en börjar känna sig trött, sliten etc så är det dags att trappa ner och kolla över sitt engagemang.

Mitt råd är att våga säga nej. Det är snällt både mot dig och andra. Ta pauser, det är okej. Kolla över vart ditt engagemang ligger, vilka organisationer är du aktiv i. Du behöver inte, kan inte lägga ner 100% i alla organisationer. Bestäm dig för en som du fokuserar huvudsakligen på. Stötta resten i den mån du kan, hinner och orkar. Att vara aktivist är emellanåt slitigt och sällan ser man någon direkt förändring. Men, det vi gör förändrar, om än i det långa loppet. Vi gör skillnad.

En kan inte göra allt, tillsammans kan vi göra mer

strong-hand_small

 

Tags: , , , , , , ,

Djur och natur

IMG_7747 IMG_7756 IMG_7761 IMG_7778 IMG_7798 IMG_7805 IMG_7839 IMG_7841-2 IMG_7843 IMG_7858 IMG_7871 IMG_7873 IMG_7880 IMG_7883 IMG_7886 IMG_7892 IMG_7899 IMG_7926 IMG_7933 IMG_7960 IMG_8022 IMG_8061 IMG_8103 IMG_8105

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under påsk åkte vi och två andra goda vänner och enligt oss familjemedlemmar iväg till Narvik för några dagars semester. Eftersom den norska naturen är så fantastisk åkte såklart kameran fram titt som tätt. Även sonen fotade en hel del. På bilden där det ser ut som att han skjuter så visar han hur man gör när man fotograferar. En blivande fotograf är det. Vi besökte en djurpark med vilda djur. Björnen har ju inte vaknat ännu men vi fick se varg, lo, hjort, bisonoxe, fjällräv. En fantastisk park som vi ska besöka igen när det är sommar. Hur som helst var det sköna dagar och roligt att få göra något tillsammans. Narvik kanske inte ses som den mest exotiska plats att åka till men det är vackert där. Vi fick ett bra pris på ett riktigt fint gästhus och från Narvik kan en sen utgå ifrån för att besöka andra platser. Det rekommenderas för er som funderar.

 

Posted by on 17 april, 2015 in Barn, Bilder, Djur, Familj

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , , ,

Att överleva ett kaos

Många säger att för att vara sjuk måste en vara frisk. Och visst stämmer det väl överens med verkligheten. Jag själv är i en sits där jag måste dra i alla instanser själv för att kunna få någon slags hjälp att komma ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Att ena stunden tvingas vara stark och ringa jobbiga samtal för att i nästa bryta ihop i en stark ångestattack. Pulsen går upp, huvudet känns som det ska sprängas. I nästa stund stänger jag av känslorna. Jag måste för att kunna fungera även om det inte fungerar heller.

Senaste dagarna har varit fantastiskt jobbiga och bra på sina sätt med. Jag har varit iväg och begravt två människor. Inför första begravningen kände jag stark oro och ångest. Jag var ledsen men kände oro inför människor som jag visste skulle vara där. Människor som fortfarande gör mig ledsen och arg, som svek och kränkt mig ordentligt. Det var smärtsamt att behöva möta även om jag bestämde mig för att vända ryggen till, allt för att kunna hantera situationen. Otrolig sorg kände jag med även om tårarna fick vänta tills jag var ensam. Och glädje över de vänner som jag fick när jag arbetade med dem.

Efter jag varit på andra begravningen åkte jag iväg för att möta upp mina partikamrater och delta på årskonferensen. Det var glädje och värme. Jag är så glad att jag gick med i partiet och att jag engagerat mig. Det ger så mycket glädje och energi. Jag fullkomligt älskar det. Jag får lära mig massor med saker om hur vårt samhälle fungerar och jag får vara med och påverka hur framtiden skulle kunna komma att se ut.

Men även om jag älskar det så orkar jag så mycket mindre nu än tidigare. Jag håller på att lära mig att se signalerna i tid, jag håller på att lära mig att andas. Jag vill tillbaka, jag vill bli frisk. Men som idag känns det så hopplöst, som att det aldrig kommer att ske. Att vad jag än kommer att göra så kommer det inte fungera. Jag vill bara att det ska fungera. På de få saker jag gör så ger jag allt. Där emellan vilar jag så mycket jag bara kan. Jag försöker hålla fast vid att jag har ett barn när livet känns så svårt att ett steg framför den där lastbilen trots allt lockar.

Ikväll laddar jag inför nytt besök hos läkaren imorgon. Jag orkar snart inte dessa möten heller. Det måste börja leda till något. Imorgon ska jag försöka förklara min arbetsförmåga, mitt mående. För att kunna komma ihåg skriver jag upp. Ibland känns det bara så märkligt, jag är en stark person som vågar tycka, som vågar tänka och som vågar agera. Jag är aktivist ut i fingerspetsarna, jag engagerar mig och är bra på så mycket som jag gör. Och samtidigt är jag en sådan svag person, som gång på gång inte orkar, som kraschar och som drabbas av panikångest och andra ångestsymptom. Stark men svag. Det går säkert att vara det.

Tänk om en istället brutit benet, hade varit så mycket enklare att hantera och det hade varit så mycket lättare att få rätt hjälp från alla del olika instanserna. Hänger du inte med i mina tankar så säger jag bara. Välkommen till mitt liv!

Bryt ett ben och var glad!

 

 

Posted by on 14 april, 2015 in Hälsa, Tankar och funderingar

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Att acceptera

Jag är i ett läge där jag försöker acceptera min sårbarhet, min skörhet. Där jag försöker acceptera att jag är sjuk och inte bara lat. Att min sjukdom måste få ta tid att läka. Problemet, inte bara för mig, itan för många, är att den inte syns. Den sitter inuti mig. Visst märker de närmaste av den. Jag är trött, orkar inte göra lika mycket om än något. Tröttheten är enormt jobbig. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag försöker lära mig att vara lagom. Att jag duger bara för den jag är, inte för vad jag presterar. Jag försöker komma underfund med hur jag ska tackla min ångest som river inuti mig. Min sjukdom syns inte när jag möter andra. Jag biter ihop, jag skrattar och försöker hålla mig alert. Men när jag kommer hem faller jag ihop som en blöt trasa. En dag med sociala aktiviteter betyder två dagar (minst) med total vila. Det betyder att i två dagar får jag kämpa med att ens ta mig upp från sängen.

Jag känner mig så värdelös som går hemma hela dagarna och inte ens orkar ta hand om hemmet. Jag känner mig värdelös som inte orkar läsa en bok för min son. Jag lider av en utmattning. Det är inte första gången, inte heller andra gången. Jag är rädd för vad som kommer hända. Rädd för att framtiden kommer se ut såhär. Jag vill så mycket mer. Men just nu har ångesten och tröttheten satt sina klor i mig. Jag försöker lära mig att vara good enough. Som att lära sig gå på nytt. En dag i taget, ett andetag i taget. Kanske är det så att jag ändå ska vara tacksam för min smärträdsla, annars hade nog risken för självskada varit överhängande. Fast skadar mig, straffar mig gör jag ändå, på andra vis.

Jag är good enough

image

 

Posted by on 26 februari, 2015 in Okategoriserade

Leave a comment

En kvinnas väg till en smörgås

Går in i köket. Tittar på bänken. Full med skal från päron. Tittar på andra bänken, full med disk. Öppnar diskmaskinen och har turen att den är tömd. Fyller på den, tömmer hoarna från matrester. Diskar undan en gryta och börjar fundera på vad som ska lagas till middag imorgon. Ifall något behöver tas fram från frysen.

Samtidigt plockar hon bort grytlapparna från bänken och lägger ner dom i lådan. Ställer tillbaka några maskiner där de ska vara och letar fram en ren disktrasa. Torkar bänkarna och slänger skräpet. Noterar att soppåsen är full. Knyter ihop den och är förståndig nog att inte gå ut med den (fyra trappor) utan tänker att hon ska sätta upp en lapp på dörren så att mannen kan komma ihåg att ta med den imorgon bitti. Går tillbaka in i sovrummet och plockar ihop disk och skräp därifrån. Ser tvätt. Går tillbaka för att hämta tvätten och lägger den i tvättkorgen. Korgen börjar bli full så hon laddar en maskin så det bara är att slå igång imorgon. Då kommer hon på att torkställningen inte är tömd. Hon går och viker ihop tvätten. Medan hon går till garderoben med kläderna rättar hon till mattan som katterna har sladdat ihop till en hög. Barnet drömmer mardrömmar och gråter. Hon går dit och tröstar, ger barnet lite vatten. Plockar upp täcket som trillat ner på golvet och det där gosedjuret som saknades. Schasar ut katterna och stänger försiktigt dörren. Plockar lite skräp som ligger där på byrån i hallen och slänger det.

Till slut kommer hon till soffan, sätter sig ner. Plockar ihop några böcker och papper som ligger på ena soffkudden och lägger ihop det till en ordnad hög. Viker ihop filtarna och lägger kuddarna till rätta. Kommer på att hon skulle ju göra en smörgås. Går till köket och kommer på att hon skulle ta fram något ur frysen för middagen imorgon. Öppnar kylskåpet för att se om det finns något att göra av det som finns där. Plockar bort en gammal öppnad förpackning av gräddfil. Tar fram smör och ost. Men innan hon stänger kylen flyttar hon på några saker så det ryms mer i kylen. Hon tar fram en smörgås och gör ordning den. Torkar bort smulorna och ställer in smöret och osten. Öppnar frysen och tar fram morgondagens middag. Kommer på att hon skulle ju frysa in bananer. Hämtar bananer och skär ner dom i mindre bitar. Lägger dom i frysen. Tar smörgåsen och går till vardagsrummet. Går tillbaka till köket och hämtar vatten. På vägen dit ser hon en övergiven kaffemugg. Tar med sig den och ställer den bland den disk som väntar på att få hamna i diskmaskinen. Sätter sig ner i soffan och äter smörgåsen. Hon känner sig lite trött. Ser sig omkring och tänker att det är dags att städa.

 

Posted by on 30 januari, 2015 in Feminism, Genus

1 Comment

Tags: , , , , , , , , , , ,