RSS

Perfekt

Vad är det för förbannad norm i samhället om att man ska vara perfekt. Den finns överallt. 

I kyrkan skulle man vara den perfekta kristna, annars var man skämtsamt den jobbiga, den frälsta som inte lärt sig hur saker fungerade än. 

Som feminist ska man vara så himla bra hela tiden. Aldrig göra fel, alltid säga rätt saker. Alltid alltid perfekt. 

Som Hbtq-aktivist ska du göra rätt hela tiden, aldrig säga fel. 

Men det går inte att vara perfekt hela tiden. Ingen kan vara det. Ingen är perfekt. Vi är bara människor. 

Jag är troende. Min tro har sin grund i kristendomen. Kallar mig dock inte för kristen längre. Delvis för att det är så starkt förknippat med kyrkor. Jag tror inte på kyrkor eller samfund, den tron har jag tappat. 

Jag är aktivist. Jag kämpar för människor och deras rättigheter. Jag är feminist, Hbtq-aktivist, queer, antirasist, vänsterpartist. Jag är också människa. Jag är trött, ledsen, sjuk, glad, deprimerad, arg, intresserad, peppad. Jag är mamma, fru, vän, dotter, syster, kusin. Jag är arbetstagare, ansvarsfull, sjukskriven, utmattad, deltagare, patient. 

Jag är människa och därmed komplext. Jag är massor men jag är inte perfekt. 

Jag kommer, trots att jag inte vill, säga fel pronomen till andra ibland. Skratta åt ett nedlåtande skämt.  Jag kommer göra saker som inte är bra ut ett feministiskt synsätt. Jag kommer göra fel. 

Jag kommer även göra mitt bästa för att göra rätt och bra saker. 

 

Posted by on 18 februari, 2017 in Okategoriserade

Leave a comment

Livet fortsätter

Det blir inte mycket skrivet nu. Jag har inte orken till det. Att sätta sig ner vid datorn händer nästan aldrig och att skriva inlägg på telefonen tar emot. Längre texter har jag aldrig gillat att skriva på telefonen.

Livet har i alla fall sin gilla gång. Eller, det går i superfart hela tiden. Jul och nyår blev hektiskt om än trevligt. Dock tog det mer på min energi än vad jag hade råd med. Jag har fått inse att jag inte kan fortsätta mina sista ideella uppdrag jag har kvar. Inte om jag ska kunna jobba och fortsätta min behandling och orka vara en bra förälder. Så nu i slutet på februari och början på mars avslutas mina uppdrag. Det är vemodigt även om jag inser att det behövs. Jag vill så gärna vara med och jobba för ett annat samhälle. Framför allt nu när Trump kommit till makten och världen känns om än galnare än någonsin.

Dock måste jag först förändra något med mig själv för att kunna finnas till för att förändra världen. Jag får peppa andra som har energin just nu att förändra, att jobba för förändring.

Själv håller jag på att jobba med att hitta tillbaka till mina känslor. Till att veta vad det är som sker i mitt inre, förstå saker som triggar och att inte reagera med enbart ilska när det blir svårt. Dessutom, mitt i detta ska jag sluta röka. Jag hoppas innerligen att det ska gå bra den här gången. Vore så skönt att bli rökfri. Vi håller även på att hitta metoder för att barnet ska kunna fungera bättre. Även om medicineringen för ADHD hjälper hur mycket som helst så behövs det förändringar. Till exempel behöver han förberedelser på vad som ska ske. Snabba förändringar fungerar inte. Han behöver vara förberedd på vad som kommer. Så som idag blir han förberedd på vad som ska ske imorgon. Vilket förvisso kommer bli en hemmadag då han hostar tills han kräks. Turligt nog har jag numera ett jobb där jag kan jobba hemifrån vilket är oerhört skönt. På så vis behöver jag inte ta ut vab. Dessutom har jag en otroligt härlig chef som har full förståelse för att det blir som det blir. Han litar på att jag gör mitt jobb och bara genom det känns det än mer peppande att göra ett bra jobb. Och bra jobb gör jag. Jag är egentligen aldrig dålig på det jag gör. Jag har alltid gjort bra jobb oavsett vad jag jobbat med. Arbetsmoral kallas det visst. Och min är hög, möjligen ibland för hög.

I dagarna är det fyra år sedan som jag blev friad från misstankarna om mordförsök. Fortfarande känns det helt horribelt. Hur kan en arbetsgivare göra så mot en anställd? Men det som fortfarande sårar är hur min vän kunde svika så ordentligt. En vän som då känt mig i nio år som var med och kränkte mig, om och om igen. Det är kanske inte konstigt efter alla vänner som svikit på olika sätt, att jag numera har svårt att släppa människor in på livet. Att verkligen lita på att de finns där, i vått och torrt.

Nåja, själva händelsen från arbetsgivaren har jag någorlunda kommit över. Det är inte smärtsamt längre. Jag berättar om det för folk ibland för att visa på skräckexempel av vad arbetsgivare kan göra. Framför allt om det är folk som tänker ta anställning av samma arbetsgivare. Då rekommenderar jag medlemskap i facket dessutom.

Men vännen som svek, den taggen sitter i ännu. Nog för att vi redan glidit ifrån varandra men att gå från att ha glidit ifrån varandra till att rent kränka, det är för mig helt otänkbart.

Jaja, nu ska den hostiga och febriga sonen få uppmärksamhet igen. Sen blir det att trilla ner i soffan en sväng innan sängen ropar.

 

Posted by on 29 januari, 2017 in Dagen, Familj, Hälsa

Leave a comment

När själar brister

Hur gör man för att inte gå sönder? Jag har begåvats med ett barn med en npf-diagnos. Vi har egentligen inte sett allt för mycket tendenser av det förrän nu. Eller, vi har inte tänkt i dom termerna. Barn är barn med olika behov och med olika egenskaper. Konstigare än så är det inte. Men så nu, mycket som händer, i kroppen, i psyket. Dels den åldern men också i och med diagnos och medicinering. Det är kaos, det är frustration och sorg. Allt på en gång. 

Själv brister jag gång på gång. Inombords och som förälder. Jag är handfallen och samtidigt inte. Jag är en bra förälder, jag gör så gott jag kan. Ibland brister jag, ibland överträffar jag mig själv. Just nu är det svårt. Jag själv är ledsen, trött och ännu mer ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag vill så gärna kunna ta mitt barns smärta. Jag bär den hellre. Men det funkar ju inte så. 

Jag bär samtidigt på min egen smärta, som plockats upp, plockats fram. Som jag inte riktigt vet ännu hur jag ska handskas med. 

Jag önskar bara lite själslig ro för oss. 

 

Att hitta sig själv 

Ja, här är det inte livat. Det beror på att mitt liv är livat. Att ha psykisk ohälsa, utmattning och svår pmds är visst inte helt enkelt. Har börjat lyssna på pms-podden. Så förbaskat bra. Så mycket som känns igen. Jag ska börja logga min cykel igen och se om vissa saker hänger ihop. Jag är på gång att faktiskt, på riktigt, ta hand om mig själv. Min kropp, mitt inre. Jag är viktig och värd att tas omhand. För att göra det ska menscykeln loggas. Som det är nu dyker den upp när den vill och pms:en med. Om jag är förberedd kanske det går lättare att hantera. 

Likaså vill jag bli vän med min kropp. Därför har jag gett mig själv en kickstart på ett gym. Vi är en grupp som träffas en gång i veckan för peppning och träning. Där emellan får vi träna själva och det gör jag. 

Jag försöker även äta, något jag tycker är väldigt svårt. Så jag kämpar på. Ett mål i taget varje dag, varje mål. Jag märker skillnad i kroppen när jag lyckats äta. Det är trots allt stora fördelar med det. Jag försöker lära mig att känna smak och struktur. 

Just nu är mycket som att lära sig på nytt. Som att lära sig gå igen. Jag håller på att lära känna mig själv. Och jag försöker tycka om den jag lär känna. Ett sätt att tycka om mig själv mer är att få färg på kroppen. Så idag fick jag lite mer färg och några busungar på armen 

 

Posted by on 23 november, 2016 in Hälsa, Tankar och funderingar, Viktresan

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , , ,

Är du störd eller? 


​Tyst kvinna, vet din plats. DÄRFÖR JAG SKRIKER. DET HÄR ÄR OCKSÅ MIN PLATS, dela den med mig istället för att ta en ifrån mig. 

Egentligen har jag varit tyst för att jag flyttat samtidigt som jag försöker hålla som arbetstagare och människa. Jag har nämligen sjukdom i bakgrunden. En bakgrund som inte alls är bakom utan runt om hela tiden. Jag lider av psykisk ohälsa. Något man inte får prata om helst. Det blir visst jobbigt för folk då. Jag tänker att ja, om du tycker det är jobbigt att höra, vad tror du då det är att ha det? Jag tänker inte vara tyst. Jag tror istället det är viktigt att prata om det! 

 

Tags: , , , , , , , , ,

Observera, inte värdera

Idag har jag fått lära mig och öva på att observera utan att sätta ord på saker och ting. Att använda mina sinnen och vara i nuet utan att orden kommer och därmed värderar. Detta är näst intill omöjligt, som det känns just nu i varje fall. Observera är i min tankevärld att beskriva och därmed värdera. Men så är det ju inte. Observera ett päron är att se ett päron. Sen att det må vara grönt, saftigt, hårt etc är en helt annan sak. Observationen vi gör går på en nanosekund (typ). Därefter börjar hjärnan sätta ord på vad vi observerar, hur det ser ut, hur det känns, hur det luktar. Och det ska hjärnan göra såklart. Problemet är när man inte kan observera och låta observationen få vara där och nu. Utan att hjärnan beskriver, sen värderas det, sen kommer tusen andra tankar flygandes.

Jag har även idag fått övningar på att göra en sak i taget. Något som jag skulle lätt kunna vinna guldmedalj i att inte klara av. Bara som nu när jag sitter och skriver har jag flera saker på gång samtidigt. Jag försöker få i säng min son, jag skriver här, jag kollar mailen, jag kollar några försäljningar jag håller på med, jag planerar kommande flytt, jag försöker planera in hur veckan kommer se ut osv. Det finns hela tiden ett ”där borta” och väldigt sällan här och nu. Det är fruktansvärt stressande. Så nu ska jag lära mig att mer och mer göra en sak i taget. Hänger jag tvätt så hänger jag tvätt, skriver jag i min blogg så skriver jag i min blogg (just ja, sonen).

Min hjärna ska alltså omprogrammeras. I dagsläget går den från att tänka ”Nu skriver jag om det här i bloggen – Oj, någon budar på försäljningen – där är katten – dags att få sonen i säng –  jag skulle ju skriva om att ha en sak i taget – måste ropa på sonen att han ska skynda sig nu – oj, jag borde kört en tvättmaskin idag – katten vänder sig och vart är den andra katten – vad var det som skulle göras imorgon nu då – värker fortfarande i nacken – undra om jag ska se en serie ikväll – fast jag borde packa lite mer – jag är trött- en sak i taget och observation skulle jag ju skriva om – vad var det vi fick göra idag – shit, det bara snurrar i huvuet….” Så är det nästan hela tiden. Ibland kan jag som vakna till av att jag totalt försvunnit och bara sitter och stirrar. Det är precis som att hela hjärnan bara är svart, totalt avstängd. När jag är och får verktyg för att kunna förändra mitt liv förvånas jag över hur länge jag ändå hållit ihop. Jag borde gått sönder så mycket tidigare. Jag kan förvånas över att jag håller ihop i detta nu.

Observera, se, hör, känn, se, hör, känn, se, hör, känn. Tänk inte, bara se, bara hör, bara känn. Använda sina sinnen så som de är tänkta att användas. Stanna upp, dra sig tillbaka i tankevärlden.

 

Hur gör ni som inte har en hjärna som överarbetar? Hur fungerar det?

stresshjarna

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Ofredad

Det var länge sedan jag blev påhoppad utan någon anledning. Men här i förra veckan blev jag det. Jag gick på gågatan med en av de romska kvinnorna som tigger i stan. Jag hade lovat henne att gå och köpa en kopp kaffe. Jag hade inga lösa pengar så jag bad henne att följa med. Vi gick och pratade med varandra, så gott vi nu kunde utan att prata samma språk. Utanför en av stans shoppinghus stod en äldre man utanför dörrarna, han ropade om jag kunde svenska. Jag svarade att jag kunde svenska. Han bad mig då säga till kvinnan, som satt och tiggde utanför. Hon satt på samma sida som han stod på och han var väldigt upprörd över att hon satt där. Jag frågade varför jag skulle be henne flytta på sig. Och där brast det för den äldre mannen. Han skrek att han stått där i ett antal år och sålt lotter, det var hans plats och hon hade ingen rätt att sitta där. Hon fick sätta sig på andra sidan så hon inte var i vägen när han skulle sälja lotter. Jag föreslog då att han kunde ställa sig på andra sidan. Men se, det var ingen bra idé. Han klev fram mot mig, ställde sig väldigt nära och lutade sig över samtidigt som han skrek. Jag frågade i lugn ton varför han var så aggressiv och skrek. Han berättade då att han minsann kunde bli ännu mer aggressiv. Jag bestämde mig för att gå iväg. Jag och den romska kvinnan gick och köpte kaffe och därefter gick jag till jobbet.

Efter en timma på jobbet gick jag åter upp till stan då jag skulle hämta medicin som kommit efter en beställning. Den äldre mannen står inte utanför dörrarna men en av de andra kvinnorna satt där och sålde tidningen som de brukar sälja. Jag tog ut pengar och gick fram till henne för att betala för en tidning. När jag böjer mig ner för att ge henne pengarna tog någon helt plötsligt tag i min arm och slet upp mig. Det var den äldre mannen som tog sig friheten att slita i mig. Jag slet tillbaka min arm och sa till honom att inte röra mig. Han släppte taget om armen men klev istället framåt, ställde sig åter igen nära och lutade sig över. Skrek att jag inte skulle berätta för honom vad han skulle göra, att jag inte hade rätt att säga något. Jag bad honom att lugna ner sig och att jag faktiskt inte sagt åt honom vad han skulle göra. Att det snarare var tvärtom, han som blivit arg för att jag inte gjorde det han ville att jag skulle göra. Strax därefter knuffar mannen undan mig samtidigt som han säger ”flytta på dig” och han stormar iväg. Jag kände mig helt perplex.

Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att anmäla honom och polisen tog upp min anmälan som ett ofredande. Jag visste då inte vad han hette eller vem denna man var.

Dagen efter går jag åter förbi där, då hade jag inte sjalen på huvudet som jag hade dagen innan, utan en keps istället. Jag frågar mannen vad han säljer och för vem han säljer. Han svarar på det och jag inser att han inte känner igen mig. Jag frågar då vad han heter men då började han bli på sin vakt. Han vill inte svara och jag bestämmer mig för att ta en bild på honom så att jag kan skicka åtminstone den till polisen. Han försöker hålla för händerna så att han inte kommer med på bild men jag lyckas ändå ta en. Han undrar vad jag ska med den till och jag säger att jag ska skicka den till polisen då jag anmält honom för ofredande.

Under dagen söker jag fram föreningen som jag gissat mig fram till är den han sålde lotter för. Mailar dom och frågar om de har någon som säljer lotter på just den platsen åt dom och vad han i sådana fall heter. Jag får svar att de har en man där och jag får namnet. Genast mailar jag vidare informationen till polisen.

Nu tror jag inte att det kommer hända så otroligt mycket med själva anmälan. Men samtidigt, om man aldrig anmäler kommer det aldrig bli någon skillnad.

Det som gör mig rädd är inte själva mannen utan avskyn som mannen förmedlade. Jag är helt säker på att han ansåg sig ha rätten att göra detta dels för att han förmodligen trodde att jag var romsk, dels för att jag är kvinna, dels för att jag hade sjal på huvudet (min man brukar kalla det för cancermössa) och dels för att jag står för något annat än avsky mot de romska personerna som är här och försöker få ihop till mat, kläder, skola och sjukvård för sina barn. Det gör mig bara så otroligt ledsen att dessa människor, som redan är på botten ska tvingas ta emot även detta förakt.

Likaså vet jag att muslimska kvinnor som valt att ha sjal också får ta emot det här hatet. Det är hatet som gör mig rädd.

 

 

Posted by on 20 september, 2016 in Trollet recenserar/tycker/säger

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , ,

Mäns makt över kroppar 

Häromdagen blev en man i en hockeyklubb anmäld för sexuellt ofredande, någon dag efter lades fallet ner. Orsaken var enligt utredande polis att mannen inte kunnat undgå att tafsa på kvinnans bröst då hennes bröst var så stora. 

Dagen efter förtydligar han sig genom att säga att det är samma sak som att du ”råkar” slå till någon på rumpan när du går förbi om personen ifråga har en stor rumpa. Stora kroppsdelar är svåra att låta bli som man (min tolkning). 

Män har i väldigt lång tid nu tyckt sig ha rätten till kvinnors kroppar. Och enligt rättsväsendets ständiga utlåtanden stämmer det än idag. Jag som kvinna kan inte röra mig i våra gemensamma utrymmen och vara säker på att jag slipper bli ofredad. Det är min skyldighet att se till att män inte ofredar och händer det är det mitt fel. 

Män tar sig rätten att bestämma hur kvinnor ska klä sig, eller icke klä sig. Inte för mycket, inte för lite men heller inte lagom (vad det nu är). Avklätt är för slampigt och för täckande, ja då är du visst terrorist.

Ingen har rätt till min kropp förutom jag. Ingen får ta på mig utan att jag har godkänt det. Inte min partner, inte mitt barn. Ingen har rätt att bestämma hur jag ska klä mig. Gillar du det inte, vänd bort blicken och var tyst! 



Jag har tröttnat på detta. Vi borde kommit längre. Men uppenbarligen behövs mer  tydlighet för att jag som kvinna ska kunna få vara! 

 

Tags: , , , , , ,

Men bajs också

Sen jag gjorde min gastric bypass för fem år sedan har jag haft otroliga problem med min mage och tömmandet av tarmarna. Blir oerhört lätt förstoppad och vid minsta stress låser det sig totalt. Ett tag hade jag en app i telefonen, en bajsapp, däe jag fyllde i när jag bajsat, konsistens och färg ?. Hade faktiskt rätt roligt med den. Jag ställde även in ett larm om jag inte bajsat inom ett dygn. 

Vid något byte av telefon glömdes den däremot bort. I dagsläget är magen ett kaos. Så fort jag åker bort stannar magen upp. Är jag bortrest längre stund får jag äta fikontabletter som sätter igång den. Hur äckliga som helst, men de fungerar. 

Jag önskar dock att någon hade förvarnat om detta innan operationen. För det är otroligt jobbigt. Många gånger måste jag tänka efter om jag lyckats sköta magen eller inte. Likaså vet jag att när jag väl kommer hem så kommer jag inte kunna gå långt ifrån toaletten då allt som samlats ska ut. Hur många gånger jag suttit på toa och hulkat samtidigt som förstoppningar släppt vet jag inte. Otaliga gånger är det. Det är som de som lider av IBS, ens liv planeras utifrån magen och dess behov. 

Bilden är helt oärligt snodd efter en bajsgoogling och visar hur appen fungerade. Nog dags att leta reda på den igen. 

 

Posted by on 21 augusti, 2016 in Hälsa, Viktresan

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

Post Pride Depression 

Så var årets stora kärleksfest över, Stockholm pride. Det årliga återkommande, där en sliter som en tok och samtidigt har så roligt. Jag brukar säga att det är värt smärtan. För ont gör det i hela kroppen, huvudet och ögonen går i kors efter veckans volontärande. Det blir många timmar per dygn och springer gör man, hit och dit. Alla glada människor, all kärlek, alla kramar, all glädje gör det så värt. Så kommer man hem och verkligheten kommer farandes som en tung blöt vägg. 

Väl hemma efter en mardrömsresa hem kom vardagen som en käftsmäll. Fast vanlig vardag är det ju inte egentligen. Inom några månader flyttar vi till hus. Huset håller vi på att renovera, samtidigt som lägenheten ska hållas i något slags skick. Folk som kommer och tittar på den. Tvätt som ska tvättas efter två veckors resande. På det ska jag försöka få anställning, fixa sjukskrivning, börja behandling och fortsätta det jobb jag redan påbörjat med min psykolog. 

Politiken börjar igen nu efter sommaruppehållet och det är dags att åka runt och utbilda föreningarna samt själv hinna få lite pepp och nya idéer. 

Ibland känns det som att hela livet är för mycket, men oftast bara efter jag sovit för dåligt under natten. För sömn är det viktigaste för att dagen ska bli bra. Tyvärr fungerar sömnen väldigt dåligt. Och dessa trötta dagar är ångesten alltid nära. Jag får svälja bort den hela tiden. 

Samtidigt ser framtiden bättre ut. Med lön, med hus vilket ger oss mindre utgifter i månaden. Med behandling som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att kunna hålla fötterna på marken. 

 

Tags: , , , , , , , , , ,