RSS

Om att vara störd

Jag började lyssna på en ny bok igår kväll när jag skulle lägga mig. Jag har det som rutin att lyssna på bok för att distrahera min hjärna som går i högvarv. Allt som oftast går det bra. Ibland misslyckas jag genom att välja en bok som istället triggar igång saker i mig, som sätter igång ångest. Igår var en sådan bok. Den handlade helt plötsligt om en självhjälpsgrupp för våldsutsatta kvinnor med ptsd. Kvinnor som blivit misshandlade fysiskt och psykiskt, kvinnor som blivit våldtagna och som alla tagit på sig skulden för det som skett.

Istället för att slappna av och somna började jag fundera på detta med ptsd. Överläkaren på psykiatrin jag träffade för snart ett år sedan gav mig diagnosen ptsd. Så igår började jag läsa allt jag kunde hitta om ptsd. Jag kände inte alls igen mig först. Sen började jag söka efter obehandlad ptsd och då kände jag igen det mer. Jag låg och funderade på när det kan ha startat. När började livet vara ett totalt kaos och vilken av alla de händelser i mitt liv var det som från början gav mig ptsd. Som jag minns mig som liten så var jag extremt blyg. Jag var osäker och sårbar. Samtidigt hade jag vänner och de var mitt liv. Jag älskade mina vänner. När jag i andra terminen i tvåan bytte skola började jag även bli mobbad. Det är först då jag kan påminna mig om att jag fick ett helt annat tänkesätt. Kanske också för att jag blev mer medveten om saker och ting. Där började jag i alla fall tvivla på min existens, på min rätt att existera. Jag försökte ta livet av mig några gånger. Jag var övertygad om att allt skulle bli bra, bara jag dog. Samtidigt växte en vrede inom mig. En sak var att de var på mig, att de misshandlade mig. Men att gå på min familj var inte okej. Det var inte min familjs fel att de behövde ha mig i den.

Senare, när jag skulle börja femman flyttade vi igen och jag bytte skola. Jag tänker inte påstå att det blev bra men jag hade några år utan mobbning. Jag hade dock ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag hatade mig själv, jag trodde inte jag var värd något. I högstadiet satte eländet igång än mer. Mina vänner svek, jag blev föremål för mobbning igen. Många i byn där vi bodde var med på övergrepp, verbala övergrepp. Rasism och sexuella trakasserier. Det blev vardag. Jag övertränade, jag försökte skära mig, jag försökte hänga mig, jag tog tabletter. Examensdagen var som en befrielse. Även om vi bodde kvar så skulle inte jag behöva vara kvar. Jag träffade en lite äldre kille som bodde inne i stan. Jag började dricka, jag drack alldeles för mycket. Min kille utnyttjade mig sexuellt. Han misshandlade mig verbalt och under de månader vi var tillsammans levde jag under ständigt hot om fysisk misshandel. Han isolerade mig från mina vänner. Han våldtog. Månader efter jag gjort slut förföljde han mig, hotade mig med att slå ihjäl mig.

Jag flyttade och började gymnasiet. Jag drack för mycket, jag hade ångest, jag hatade mig själv. Jag trodde inte jag kunde något eller var värd något. Jag mötte en församling som såg mig, för den jag var, som tog emot mig för den jag var. De bejakade mig. Jag är evigt tacksam för det. Jag åkte på festivaler, jag drack och jag blev våldtagen. Jag fick skylla mig själv, trodde jag. Mitt liv var ändå inget värt. Jag missbrukade sex, träning, alkohol och mat.

Jag gissar att det är där någonstans som jag från början fick min ptsd. En obehandlad sådan kan leda till det jag är i nu. En utmattning, trötthet, depression, ångest osv. Enligt informationen jag fick fram är behandlingen att genom avslappning och medveten närvaro kunna gå igenom händelserna och samtidigt få kroppen att förstå att den inte är i krisen nu, att jag nu inte är i fara. För vad jag förstått så är min kropp i ständigt läge för fara. Jag vet att jag behöver komma igenom det och samtidigt bara att behöva gå igenom det om och om igen skrämmer mig.

För jag kan prata om våldtäkter, jag kan prata om sexuellt utnyttjade, om mobbning, om skadebeteende. Jag kan berätta att jag själv varit där. Men jag gör det ändå med en distans. Jag pratar inte om mig, mer än att jag nämner att jag varit utsatt. Jag tar inte in, jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på min existens, på min rätt att få finnas till. Jag litar inte på att jag kan vara omtyckt och stöter bort människor ifrån mig. Att bli sviken sätter sig hårt samtidigt som det blir en slags bekräftelse på att jag just inte duger. Rent logiskt kan jag förstå att det är galet tänkt men djupt rotat i mig sitter den känslan, av att inte duga.

Jag hoppas nu att jag snabbt får hjälp så att livet blir så mycket lättare att leva.

 

Posted by on 8 februari, 2016 in Hälsa

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans

 

Posted by on 24 januari, 2016 in Hälsa

Leave a comment

Tags: , , , , , ,

Kränkta män

Det pågår fortfarande stora diskussioner kring huruvida det handlar om etnicitet eller inte kring mäns övergrepp mot kvinnor. Framförallt är det vita män som anser sig kränkta om de över huvud taget förknippas med en grupp som begår övergrepp.
Jag menar att det är de kränkta männen som är bland de farligaste. De har ingen självinsikt, de ser inte vad de själva gör eller förmedlar, de tar inget ansvar för sig eller vad andra (vita) män gör. De är bland de farligaste. Män som kan se att de hör till en grupp som faktiskt överlag har en syn på kvinnor som är fel.

Jag hävdar bestämt att den enda gemensamma nämnaren kring sexualbrott är män. Det säger givetvis inget om att alla män skulle begå sexualbrott. Det säger inget om att alla män skulle trakassera kvinnor eller har taskig kvinnosyn. Det enda det säger är att den enda gemensamma nämnaren kring alla sexualbrott är att det i klar majoritet är män. Det är män med olika etniska bakgrunder, det är män från olika kulturer. Det är män med taskig kvinnosyn och enligt den statistik som finns är det en minoritet av männen. Detta tar dock inte bort att den enda gemensamma nämnaren är just män.

När en säger detta så får en allt som oftast höra att det är bara vänsterfeminister som påstår detta. Det är naivt, det är kränkande mot alla dessa män som inte begår övergrepp. Men nej, det är kvinnor som säger detta, det är inte naivt, det är många kvinnors vardag och de som har rätten att känna sig kränkta är de kvinnor som dagligen blir utsatta för övergrepp. Om du som man blir kränkt av att jag som kvinna säger att den enda gemensamma nämnaren är män, då kan det vara dags att fundera på varför du blir kränkt. Är det för att du inte vill förknippas med övergreppen? Ja, då är det dags att fundera på hur samhället är uppbyggt. På hur samhällssynen på kvinnor är. Det är dags att bli feminist och jobba för det. För feminismen jobbar inte bara för att kvinnor ska få det bättre, utan att män också ska få det bättre. Inte bättre så som att män ska få mer status, få mer fördelar gentemot kvinnor. Utan där synen är att vi är alla människor på lika grunder. Där vi har samma värde.

När män säger till mig att svenska män inte begår sexualbrott eftersom de har en annan kvinnosyn, då säger dessa män till mig och andra kvinnor med liknande erfarenheter, att de övergrepp som svenska män begått mot mig, inte har hänt. De säger till mig att jag hittar på. Det är den indirekta kommentaren som fälls. Därför blir jag otroligt ledsen när sådant sägs. Det är att blunda. Problemet med övergrepp finns överallt, i alla kulturer, i alla länder. För en får inte glömma att i vårt land finns det olika kulturer inom den ”svenska” kulturen. Det finns många platser i vårt land där hela samhällen har taskig kvinnosyn. Det finns män som är uppfostrade med taskig kvinnosyn. De finns här, det händer här, det är ett problem här.

Blunda inte för problemet. Förstå vad det är kvinnor säger. De säger att det har inte med etnicitet att göra, det har med kultur och kvinnosyn att göra. Därför går det inte att säga något annat än att den enda gemensamma nämnaren är män. Gör inte debatten om sexuella övergrepp mot kvinnor till en debatt om rasism. Det är att frånta kvinnor sina upplevelser. För de blev inte offer för en etnicitet, de blev offer för mäns kultur och kvinnosyn.

kränktman

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Män är djur

Så, då har vi avklarat den fantastiska kommentaren som alltid kommer när en som feministisk kvinna talar om sexuella övergrepp och trakasserier och om mäns syn på kvinnor.
Kommentaren gör att män försöker bli offer, de som det är synd om. På så vis slipper de se strukturerna som är så galna. På så vis slipper de förändra sin syn på kvinnor, strukturen och problemet med att kvinnor dagligen utsätts för sexuell trakasserier.

För det är ett problem, än större blir det när män inte ser sin del i problemet oavsett om de själva trakasserar eller inte. Garanterat finns det många män som inte själva uppfattar att de utsätter kvinnor för sexuella övergrepp.
Jag känner inte en enda kvinna som inte blivit trakasserad, jag känner heller inte en enda man som sagt att han utsatt kvinnor för det.
Men problemet finns, i allra högsta grad. Skrämmande är också att det är så vanligt att många kvinnor, flickor inte ens reagerar på att det är fel, att de har rätt till sin egen kropp och att ingen har rätt att ta på den utan tillåtelse.

Det är inte okej att ta på någons kropp bara för att du känner för det. Det är inte okej att kommentera andras utseende bara för att du känner det och framförallt, det är inte okej att skrika okvädningsord till den som inte tar emot dina tafsande händer eller sexuella anspelningar.

Och du man, det är inte du som är offer. Det är inte du som har tolkningsföreträde. Du man, du äger inte mig. Du ska inte skydda mig för att jag är kvinna, du ska inte tala om mig som min (våra kvinnor). Jag äger mig själv, du äger dig.

Om det nu ändå skulle vara svårt för dig att ge f*n i att trakassera så tipsar jag dig om att för varje gång du känner för att trakassera, stanna upp, tänk efter. Skulle du vilja att din mamma, din syster, din bästa väninna fick uppleva det du just är på väg att göra? Inte, ge tusan då att utsätta någon annan för det.

 

Posted by on 14 januari, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Ett egoistiskt år

I år ska jag ha ett egoistiskt år. Jag ska först och främst ta hand om mig (ja och barnet såklart). Jag ska se till att få hjälpen på psyket, jag ska se till att jag får hjälp med mina restless leg, jag ska motionera och träna. Jag ska göra sådant jag mår bra av (vilket kommer innebära helt oegoistiska insatser). Det här ska helt enkelt bli ett år då jag ska ta hand om mig själv och familjen. För jag kommer inte kunna ta hand om mig så länge som sonen inte mår bra och får den hjälp han behöver. I år ska jag även försöka få igenom operationen av magen. Så detta år är ett år av kamp, för mig själv och mitt barn. Förutom detta ska jag få arbetsträna vilket känns galet nervöst. Och samtidigt väldigt skönt. Kanske kan jag vara ute i arbete igen innan året är slut. Jag har nu varit ”hemma” och sjuk i ett år vilket är så himla tråkigt, samtidigt som det varit nödvändigt.

Men, nya tag så ska det här gå bra med.

image

Den viktigaste personen i mitt liv är mitt barn!

 

Posted by on 4 januari, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Ett lands förfall

I månader har det varit mottagning av flyktingar som ska vidare till Finland. Vi har hjälpt flera tusen på deras resa. Det har varit jobbigt, det har varit roligt och det har berikat livet på många olika sätt. Vi, Refugees Welcome Norrbotten, har önskat mer stöd från myndigheter, mer hjälp, framförallt när det känts allt för tungt. Och samtidigt så har det gått bra. Vi fick ett fint samarbete med Röda Korset, med Rädda barnen. Luleå kommun hjälpte till så gott de kunde och det var fint samarbete mellan polis, migrationsverket och volontärer. Men så bestämde sig regeringen för att vårt land skulle bli kallt och hårt. Att det blev för jobbigt för oss. Flyktingarnas mående, liv, det var inget som spelade någon roll. Viktigast är att vi, Sverige, slipper ta emot fler och att vi skyddas mot terrorister. Människorna som flyr från just terrorister, deras liv spelar ingen roll. Det gör mig så otroligt arg. Regeringen vi har är ryggradslösa, de gör vårt land till ett kallt och hårt land. De bygger murar, osynliga höga murar kring våra gränser. Och jag gråter, gråter för att jag nu inte längre känner igen mitt land. Vart tog löftet vägen om att vi skulle ta emot.

Vi kan ta emot, vi har plats och även om allt inte fungerar direkt så är det bättre än så som de har det nu.

Jag är maktlös i mitt eget land, jag är fånge av politikernas styre. Snälla låt mig få mitt land tillbaka!

 

Posted by on 27 december, 2015 in Okategoriserade

Leave a comment

Rasifierad

-Från vilket land kommer du?

-Sverige

-Ja, men alltså från början

-Sverige

-Dina föräldrar då?

-Sverige

-Ja, men du är ju så mörk, du måste ju ha en annan etnicitet.

-Spelar det någon roll?  Bryr det dig? Varför är det så viktigt för dig?

När jag var yngre trodde ingen att jag var syster till de små pojkarna. De var ju blonda, jag var mörk. I skolan blev jag negerhora, blattefitta. Jag slutade vara ute i solen, jag såg till att bli så blek som möjligt. Frågorna minskade.

Nu har jag börjat återta min färg och frågorna kommer allt oftare. När jag flyger blir jag näst intill alltid stoppad i ”slumpmässigt utvalda” kontroller.

Jag vet att jag inte är lika utsatt som andra rasifierade. Det spelar dock ingen roll. Jag vet hur det är att vara utsatt. Och det är tillsammans vi kan förändra.

 

Posted by on 7 november, 2015 in Okategoriserade

Leave a comment

Svar på hat

Då jag inte har så mycket energi just nu och sällan sitter vid datorn var det ett tag sedan jag gick in på min blogg. Väl inne på bloggen ser jag att jag har en del kommentarer. Det mesta är spam men så är det en som valt att kommentera på mitt förra inlägg, om arbetet med flyktingarna. Eftersom jag är den jag är så delar jag gärna med mig av denna kommentar och självklart ett svar på det.

”Det finns väl ingen trygghet i Sverige längre, folk är rädd att gå ut själv när det blivit mörkt. I Göteborg, Stockholm och Malmö skjuts det hej vilt, så säg den som inte är rädd att bli skjuten. Vi har massa folk som skriker över att få trygghet inte minst våra stackars hemlösa. Varför tar du inte hem dem till dig och ger dem värme och mat, allmän omvårdnad? Om din kärlek är så stor som du vill ge sken av varför har du inte brytt dig om uteliggare i Sverige tidigare…..har funnits och finns massor av dem? Eller är det som psykopaternas bild de vill visa upp….TITTA PÅ MIG VAD STORT HJÄRTA JAG HAR, MEN BARA SÅ LÄNGE ALLA TITTAR. NI SOM INTE GER MIIIGGGG LJUS OCH UPPMÄRKSAMHET FÅR FÖRSVINNA FÖR JUST NU GER REFUGEES ATT LJUSKÄGLAS LYSE PÅ MIIIGGGG. Det är alltså detta som är din STORA medmänsklighet, de hemlösa verkar du inte se……OTÄCKT! OTÄCKT! OTÄCKT!

ETT SANT HJÄRTA SER SÅREN OAVSETT VEM SOM BLÖDER! Ställd dig själv frågan varför hemlösas blödande hjärta inte fått första hjälpen av dig. Dessa hemlösa gav inte samma värde av uppmärksamhet från omgivningen till dig själv som REFUGEES gör, eller?Är så trött på FALSKA hjärtan!”

Wow, vilken harang med smörja. Jag gissar att du inte brytt dig alls om hemlösa tidigare, om du nu ens gör det nu. Vad vet du om vad jag gjort innan? Mycket av det jag gör sker i det tysta, då jag inte har behovet av att skrika ut och få uppmärksamhet eller en klapp på huvudet om att jag är duktig. Framför allt inte från sådana som dig.
De som skjuter är ibland sådana som invandrat och ibland infödda svenskar. Jag är mest rädd för hatet, för nazister som är beredda att döda för att få sitt hat igenom. Det är spännande att så fort en människa gör något gott för en EU-migrant eller flykting så är det just dom som också ska bry sig helhjärtat om alla. Hur vore det om vi delade på det hela. Om vi alla brydde oss om några var så skulle fler kunna få omsorg. En människa kan inte ha omsorg om alla.

Sen kan vi ju ta det här igen.

Hemlösa i Sverige har ett skyddsnät genom att de är medborgare i vårt land. Det finns härbärgen och organisationer som arbetar med dessa personer. Migranter och flyktingar som kommer hit har ingen. De har inget skyddsnät, det finns inga uppbyggda organisationer kring dessa människor. De har flytt från krig, förföljelse och fattigdom. Jag gör det för att jag kan, för att jag måste, för att det är min plikt som människa.

Det du då kanske inte förstår är att jag gör så mycket gott jag kan för så många jag kan. Men jag kan inte hjälpa alla. Och jag gör det inte för att få uppmärksamhet eller bli någon slags offentlig person. Jag gör det för att jag är skyldig att göra det jag kan som människa. Vad gör du?

Det är så lätt att sitta på nätet och skriva och tycka. Det är mycket svårare att gå ut och göra skillnad. Jag gör skillnad, gör du? Näthat leder inget vart. Mitt hjärta är rent, det är äkta. Hur är det med ditt?

 

Posted by on 4 november, 2015 in Antifascism/nazism/rasism

Leave a comment

Tags: , , , , , ,

På flykt till trygghet

 

En berättelse om två unga män. Två unga män från Irak flydde för att få någon framtid som inte innebar att leva i skräck. De var rädda för att bli skjutna, bli bombade. De var rädda för allt. De såg ingen framtid. Det enda de önskade sig var trygghet, en familj, ett jobb. De kom till Sverige efter en flykt genom en massa länder. De sov längs vägar, under träd. De gömde sig för poliser och andra som ville dem illa. Så kom de till Sverige. De möttes av kärlek och öppna armar. De åkte vidare från södra Sverige för att kunna få hjälp. När de kommit en bra bit norrut fick de äntligen kontakt med sin familj. De hade lyckats ta sig till Sverige. De två unga männen beslöt sig då för att vända om. Att få återförenas med sin familj. Det är stort. De längtade även om de samtidigt bar på en stor oro för de familjemedlemmar som är kvar i krig.

De unga männen fick jag äran att möta. Jag fick äran att öppna upp mitt hem och mina armar. Istället för att bo ute i kylan fick de sova på madrasser med kudde och täcke. Istället för att gå hungriga fick de mat i sig. Istället för att vara rädda fick de känna lugn. De fick hjälp och de fick vara unga män. Deras ögon lyste av tacksamhet. Men det bästa var ändå när de fick träffa sonen. Då lyste ögonen av glädje. De busade och skrattade. De två unga männen fastnade i mitt hjärta.

Dessa två unga män är bara två av alla som nu flyr, av alla som kommer till vårt land. Bara här där jag bor, tar vi emot över 400 flyktingar varje dag. En del åker vidare, en del stannar. Än så länge har allt arbete varit på ideell basis. Svenska kyrkan har varit fantastiska och låtit flera av deras diakoner och pedagoger få ändra om sitt arbete så de kan hjälpa till under sin arbetstid. Många händer behövs. De kommer hit efter lång resa. De är hungriga, rädda, trötta. En del är sjuka. Det vi kan göra, det gör vi. De får i sig lite te, frukt, mackor. Något att äta. Barnen blir välkomnade med gosedjur, leksaker, såpbubblor. Vi gör det vi kan. Framför allt möts dom av människor med stora hjärtan.

Det lilla är det stora

 

refugees

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Att få finnas till

Vi finns, vi är fler än ni nog tror. Barnen som blivit till efter våldtäkter.

Det är inte en självklarhet att kvinnor behåller barn efter en våldtäkt. Det är helt förståeligt. Det är något som måste vara upp till varje kvinna att avgöra. Kan hon behålla barnet och älska det villkorslöst utan att påminnas och förknippa barnet med övergreppet?! Kan kvinnan inte det, så är det bättre med en abort.

Men det finns kvinnor som väljer att behålla barnet. Det är fler än ni tror.

Jag är ett sådant barn. Jag har en mamma, som älskar mig. Jag har ingen biologisk pappa men jag har en pappa (den bästa dessutom), som älskar mig. Min mamma valde att behålla mig, för henne var jag Guds gåva till livet. Det har hon alltid sagt till mig och hon berättade vad som hände redan innan jag egentligen förstod. Jag har alltid vetat att han, som andra skulle kallat pappa, våldtog, gjorde mamma illa. Visst har det varit svårt att förlika sig med. Det har varit perioder där det varit väldigt svårt att vara barn tillkommen efter en våldtäkt. Det tänker jag inte hymla med. Det har varit svårt att acceptera min kropp, mitt utseende. Särskilt de saker som jag ser inte kommer direkt från mammas sida. Det som förmodligen är hans gener. Jag har inte velat ha dom i mig. Många år har jag varit osäker på om jag är lika älskad i familjen som mina syskon. Länge trodde jag att jag påminde mamma om vad som hänt.

Det som varit jobbigast med det hela är dock skulden och skammen som jag burit på. Inte förrän för några år sedan förstod jag hur fel jag hade. Hur älskad av min familj jag faktiskt är och att skulden av det som hände faktiskt inte ligger på mig. Sen dess har jag fått jobba hårt med mig själv och jag har funderat många gånger på vart skulden och skammen kommer ifrån.

En del av skulden kommer från mig själv. Men mycket kommer från samhällets attityder. Hur ofta jag inte fått höra, av människor från diverse ställen, som diskuterar hur hemskt det måste vara att veta om att en kommit till genom en våldtäkt. Hur hemskt det måste vara att ha ett sådant barn. Att de skulle minsann inte kunna leva med det, eller varför inte kommentaren ”hur kan man leva med en sån sak”. Alla sådana kommentarer gör att skulden för övergreppet läggs på barnet, som vid övergreppet inte ens fanns till. Ett barn!

Jag har mött andra som har liknande bakgrund som jag. Som kommit till efter ett övergrepp. Vissa mår väldigt dåligt och andra har klarat av det med en klackspark. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan. Framför allt har jag känt en stor osäkerhet och trott att jag är inte är värd att älskas.

Så, varför skriver jag då detta. Jo, för det är dags att prata om det. Det är dags att människor förstår att vi finns. Det är dags att ta bort skulden, skammen och tystnaden kring oss. Det är dags för människor att tänka till en extra gång innan kommentarer som ovan sägs.

Tänk på vad du säger

Du vet inte helt säkert din medmänniskas bakgrund

Även om Du inte skulle vilja ha kvar ett barn efter en våldtäkt, kan andra tänka sig det.

Vi finns överallt

Lägg inte skulden på barnet!

 

 

Tags: , , , , , ,