RSS

Håll igång

Jag har alltid varit en aktiv person. Gjort massor med saker, varit aktiv i föreningsliv osv. Nu, sen den tredje kraschen har jag fått börja lära om. Aktivitet, absolut men inte på bekostnad av mig själv. Tyvärr är det svårt att inte göra något. Som idag, vaknar med jordens huvudvärk, mår illa och är på dåligt humör. Alltså en dag som borde innehålla ingenting. Efter några timmars surande gör jag ändå lite. Det lilla blir till mer som blir för mycket. Samtidigt är det skönt att vissa saker blir gjorda. Men de skulle kunna bli gjorda i mer lagom takt. Så nu ligger jag här åter med illamående och huvudvärk men med mönster insatta i pärmar, tyget vikt, plantorna omplanterade och tvätten hängd. Frågan är väl om det var värt dagens hälsa

image

 

Tags: , , , ,

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

 

Tags: , , , , , , , ,

Skrotar listan

För fyra år sedan skrev jag visst en lista över vad jag ville åstadkomma under året. Inte blev det mycket struket på listan.

*Skriva klart min c-uppsats
*Ta körkort
*Byta jobb
*Börja trivas i lägenheten
*Åka på minst ett bröllop
*Träffa minst en vän jag aldrig träffat förut
*Få ordning på ekonomin
*Börja träna på mer regelbunden basis
*Börja tro på mig själv
*Studera vidare (psykologi eller sociologi)
*Och förhoppningsvis en sak till men vad det är säger jag inte nu

Enligt ett annat blogginlägg bytte jag jobb, fast jag bytte inte arbetsgivare vilket hade varit bra. Körkortet har jag inget än, om jag var på bröllop det året minns jag inte men några har det blivit under de senaste åren. Tyvärr fler begravningar än bröllop. För två år sedan träffade jag en vän jag tidigare aldrig träffat i verkligheten. Jag hoppas det kommer fler. Ekonomin är som den är och studera vidare har det inte blivit. Istället har jag roat mig med att gå in i väggen.

Jag tror att årets lista skulle se ut såhär;

*Fortsätta dansa
*Fortsätta sy egna kläder
*Hålla koll på vilotid
*Arbeta vidare på arbetsträningen, sakta framåt
*Älska mig själv
*Vårda mig själv
*Vårda min kärlek till familjen
*Hockey
*Tatueringar

Fokus på mig och min hälsa. På hållbarhet i livet. Att lära mig ännu mer hitta balans. Göra sådant jag mår bra av eftersom det kommer påverka även min familj. Fokus inåt istället för utåt. Men jag vill inte ha någon lista så därför skrotar jag listan helt. Detta sagt av en som gillar att lista upp saker (om än oftast i huvudet) men nu lär vi om.

 

Posted by on 24 april, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Semicolon project

Jag var 14 år, jag satt i bilen bredvid mamma som körde. Vi närmade oss byn och jag böjde mig ner så ingen skulle se mig i bilen medans vi passerade byn. Jag var ledig från skolan, de trodde jag var sjuk. Jag var sjuk men inte på det sättet de trodde. Jag led av depression, ett starkt självhat och av självmordstankar. Jag hade redan flera gånger försökt ta livet av mig. Nu var vi på väg till stan, till barn och ungdomspsykiatrin. Jag visste att om någon i byn skulle få veta skulle livet bli ännu mer av ett helvete. Jag gömde mig, skammen var stor. Skammen över att inte må bra, skammen över att jag levde, skammen över att jag inte lyckades dö, skammen av misslyckande.

Det tog många år innan jag vågade säga att jag fick hjälp av psykiatrin, det tog ännu fler år innan jag förstod att jag led till och från av psykisk ohälsa. Jag har psykisk ohälsa idag med, kanske att jag inte lider av den på samma sätt som förut. Den påverkar mitt liv enormt men den styr inte längre valet till att leva. Jag vet att jag inte kan släppa tanken på livet, jag vet att trots att jag vill leva kan smärtan inuti ta över. Därför måste jag varje dag ta beslutet om att leva vidare. Idag skäms jag inte.

På min axel finns ett semikolon intatuerat, som en påminnelse om att jag en gång valde att leva vidare istället för att sätta punkt.

 

Posted by on 16 april, 2016 in Hälsa, Tankar och funderingar

1 Comment

Tags: , , , , , , , ,

Våldtäkt

Åter igen har rättsväsendet visat att det behöver sig en omgång av feminism och lära sig av med kvinnoföraktet. En dom i hovrätten har sänkt straffet för två män med motiveringen att det inte var gruppvåldtäkt då de höll på i tur och ordning.
Det förvånar mig dock inte. Trots bättre lagrum så används de inte, lika så används inte straffskalan. Jag har förr sagt att det inte är konstigt. Så länge det finns ett kvinnoförakt och stark patriarkatisk ordning i våra domstolar kommer det heller inte förändras.

Tänk också på vilka som sitter och dömer. En domare köpte sex, blev dömd för det. Han fick sitta kvar som domare, chefen sa i en intervju lite skämtsamt ‘att jo men nu hade domaren ju mer insyn och erfarenhet om vad det handlar om’. Smaka på den en stund. Vilken syn på kvinnor råder där?

En kvinna blev sexuellt utnyttjad under hela hennes uppväxt, de män som förgrep sig på henne bodde i en förort till Stockholm, med en hög andel övre medelklass. Dessa män är idag poliser, politiker, domare, advokater osv. Tror ni det blir någon skillnad när män som själva är förövare sitter på dessa poster? Nä, precis.

Däremot tar jag starkt avstånd från lynchmobbar, dödsstraff osv. Dessa män ska ha vård. Med rätt vård kan de faktiskt bli fungerande medborgare igen. En samtyckeslag måste inrättas, det ska vara tydligt att det finns samtycke till samlag. Det är dags att lägga ansvaret på män för det sexuella våld som begås ute i samhället. Män ska inte stå bredvid, de ska ta ansvar, oavsett om de själva är förövare eller inte. Utbildning inom feminism för alla inom rättsväsendet.

Det måste bli skillnad nu!

 

Posted by on 15 mars, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Internationella kvinnodagen

Igår läste jag en artikel från en tidning i Jämtland. Åter igen uppmanar polisen att kvinnor ska låta bli att gå ensamma eller röra sig fritt eftersom flera kvinnor drabbats av mäns våld inne i Östersund. Åter igen är det kvinnors möjlighet till att röra sig fritt i samhället som ska begränsas. När ska män uppmanas att låta bli att röra sig ute i samhället på grund av att de inte kan låta bli att vara våldsamma? Jag längtar till den dagen då fokus går från de som drabbas av våldet till de som begår våldet.

Det är just därför den här dagen behövs, för att kvinnor är drabbade av mäns våld och hot om våld. För att kvinnor än idag har mindre möjligheter i världen än vad män har. Män tar sig rätten att begränsa kvinnor. Det är inte okej.

  • Kvinnor blir utsatta för sexuellt våld
  • Kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier
  • Kvinnor blir utsatta för hot
  • Kvinnor blir utsatta för härskartekniker
  • Kvinnor blir nedvärderade

Kvinnor har än idag inte lika lön för lika arbete. Det många säger att det grundas i är att kvinnor är hemma så mycket med barnen, skaffar familj. Men, männen då? Skaffar de inte familj?

Feminismen behövs för att samhället, för att världen ska bli jämställt.

 

Kvinnorna demonstrerar
Kvinnorna har fått nog
Kvinnorna vill ha frihet
Här på sin egen jord

 

Posted by on 8 mars, 2016 in Feminism

Leave a comment

Om att vara störd

Jag började lyssna på en ny bok igår kväll när jag skulle lägga mig. Jag har det som rutin att lyssna på bok för att distrahera min hjärna som går i högvarv. Allt som oftast går det bra. Ibland misslyckas jag genom att välja en bok som istället triggar igång saker i mig, som sätter igång ångest. Igår var en sådan bok. Den handlade helt plötsligt om en självhjälpsgrupp för våldsutsatta kvinnor med ptsd. Kvinnor som blivit misshandlade fysiskt och psykiskt, kvinnor som blivit våldtagna och som alla tagit på sig skulden för det som skett.

Istället för att slappna av och somna började jag fundera på detta med ptsd. Överläkaren på psykiatrin jag träffade för snart ett år sedan gav mig diagnosen ptsd. Så igår började jag läsa allt jag kunde hitta om ptsd. Jag kände inte alls igen mig först. Sen började jag söka efter obehandlad ptsd och då kände jag igen det mer. Jag låg och funderade på när det kan ha startat. När började livet vara ett totalt kaos och vilken av alla de händelser i mitt liv var det som från början gav mig ptsd. Som jag minns mig som liten så var jag extremt blyg. Jag var osäker och sårbar. Samtidigt hade jag vänner och de var mitt liv. Jag älskade mina vänner. När jag i andra terminen i tvåan bytte skola började jag även bli mobbad. Det är först då jag kan påminna mig om att jag fick ett helt annat tänkesätt. Kanske också för att jag blev mer medveten om saker och ting. Där började jag i alla fall tvivla på min existens, på min rätt att existera. Jag försökte ta livet av mig några gånger. Jag var övertygad om att allt skulle bli bra, bara jag dog. Samtidigt växte en vrede inom mig. En sak var att de var på mig, att de misshandlade mig. Men att gå på min familj var inte okej. Det var inte min familjs fel att de behövde ha mig i den.

Senare, när jag skulle börja femman flyttade vi igen och jag bytte skola. Jag tänker inte påstå att det blev bra men jag hade några år utan mobbning. Jag hade dock ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag hatade mig själv, jag trodde inte jag var värd något. I högstadiet satte eländet igång än mer. Mina vänner svek, jag blev föremål för mobbning igen. Många i byn där vi bodde var med på övergrepp, verbala övergrepp. Rasism och sexuella trakasserier. Det blev vardag. Jag övertränade, jag försökte skära mig, jag försökte hänga mig, jag tog tabletter. Examensdagen var som en befrielse. Även om vi bodde kvar så skulle inte jag behöva vara kvar. Jag träffade en lite äldre kille som bodde inne i stan. Jag började dricka, jag drack alldeles för mycket. Min kille utnyttjade mig sexuellt. Han misshandlade mig verbalt och under de månader vi var tillsammans levde jag under ständigt hot om fysisk misshandel. Han isolerade mig från mina vänner. Han våldtog. Månader efter jag gjort slut förföljde han mig, hotade mig med att slå ihjäl mig.

Jag flyttade och började gymnasiet. Jag drack för mycket, jag hade ångest, jag hatade mig själv. Jag trodde inte jag kunde något eller var värd något. Jag mötte en församling som såg mig, för den jag var, som tog emot mig för den jag var. De bejakade mig. Jag är evigt tacksam för det. Jag åkte på festivaler, jag drack och jag blev våldtagen. Jag fick skylla mig själv, trodde jag. Mitt liv var ändå inget värt. Jag missbrukade sex, träning, alkohol och mat.

Jag gissar att det är där någonstans som jag från början fick min ptsd. En obehandlad sådan kan leda till det jag är i nu. En utmattning, trötthet, depression, ångest osv. Enligt informationen jag fick fram är behandlingen att genom avslappning och medveten närvaro kunna gå igenom händelserna och samtidigt få kroppen att förstå att den inte är i krisen nu, att jag nu inte är i fara. För vad jag förstått så är min kropp i ständigt läge för fara. Jag vet att jag behöver komma igenom det och samtidigt bara att behöva gå igenom det om och om igen skrämmer mig.

För jag kan prata om våldtäkter, jag kan prata om sexuellt utnyttjade, om mobbning, om skadebeteende. Jag kan berätta att jag själv varit där. Men jag gör det ändå med en distans. Jag pratar inte om mig, mer än att jag nämner att jag varit utsatt. Jag tar inte in, jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på min existens, på min rätt att få finnas till. Jag litar inte på att jag kan vara omtyckt och stöter bort människor ifrån mig. Att bli sviken sätter sig hårt samtidigt som det blir en slags bekräftelse på att jag just inte duger. Rent logiskt kan jag förstå att det är galet tänkt men djupt rotat i mig sitter den känslan, av att inte duga.

Jag hoppas nu att jag snabbt får hjälp så att livet blir så mycket lättare att leva.

 

Posted by on 8 februari, 2016 in Hälsa

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

När ens snällhet slår fel

Jag är expert på att försätta mig i situationer som inte är bra för min hälsa. Så har jag åter lyckats. Där hela kroppen reagerar med massiv stress. Hjärnan går på högvarv och samtidigt får jag tunnelseende. Migrän har jag nu haft i två dygn. Det går över av medicineringen men det hjälper inte att stressen ligger kvar. Allt för att jag ville hjälpa. Det blir bara fel. Man får väl försöka lära sig av sina misstag. Hädanefter kommer jag inte ta på mig saker som underlättar för andra. Utan andra, som oftast inte finns, får ta tag i saker. Så sjukt trött på att jag av egentligen från början tänker omtänksamhet men som försätter mig i en sits som inte fungerar.

Svårt att förklara för folk också eftersom jag kan verka vara frisk. Men min hjärna fungerar inte. Den glömmer saker, hela tiden. Det räcker med att jag hunnit tänka en tanke om en sak så kan jag sen tro att jag gjort eller sagt. Att hålla koll på papper är ett elände då jag inte kommer ihåg vad jag gjort eller lagt. Och när stressen väl slagit sig in så slutar allt annat att fungera. Jag kan inte tänka, jag hör inte, jag ser inte. Det snurrar runt i huvudet i sådan fart att jag inte hinner fånga något. Muskelknutarna i ryggen låser sig helt och hållet, andningen åker uppåt. Jag blir trött, ledsen, grinig. 

Så nu kommer jag inte vara ”snäll” och underlätta för andra eftersom det inte blir snällt mot mig själv. Men framför allt är det inte snällt mot mitt barn. Mot min familj. Nu blir det att försöka hinna tänka efter först. Vad blir det av det här? Kommer det kunna bli fel? Om det kan bli fel, då får det vara. Min hälsa måste gå först, mitt barn måste gå först. För tiden som tar för att kunna återkomma till något mer normalt när jag väl hamnat i en stresspiral tar tid, från det mest värdefulla jag har. 


Nu ska jag försöka koppla bort, vilket är lättare sagt än gjort.

Tankarna maler hela tiden. Rädslan tar ett fast grepp om mig. Rädslan över att det blivit fel, att papper saknas, att det är otydligt, att jag inte minns, att hamna i konflikter jag inte vill ha, att bli ensam, att inte vara omtyckt. Jag inser ju att rädslan för att inte vara omtyckt är en stor orsak till varför jag hamnar i sådana här situationer. Jag gör ”snälla” saker för att andra ska tycka jag är snäll. Men kanske är det dags att sluta vara snäll eftersom det i slutändan inte blir något snällt och jag får panik.


Avkopplande helg… Inte en chans

 

Posted by on 24 januari, 2016 in Hälsa

Leave a comment

Tags: , , , , , ,

Kränkta män

Det pågår fortfarande stora diskussioner kring huruvida det handlar om etnicitet eller inte kring mäns övergrepp mot kvinnor. Framförallt är det vita män som anser sig kränkta om de över huvud taget förknippas med en grupp som begår övergrepp.
Jag menar att det är de kränkta männen som är bland de farligaste. De har ingen självinsikt, de ser inte vad de själva gör eller förmedlar, de tar inget ansvar för sig eller vad andra (vita) män gör. De är bland de farligaste. Män som kan se att de hör till en grupp som faktiskt överlag har en syn på kvinnor som är fel.

Jag hävdar bestämt att den enda gemensamma nämnaren kring sexualbrott är män. Det säger givetvis inget om att alla män skulle begå sexualbrott. Det säger inget om att alla män skulle trakassera kvinnor eller har taskig kvinnosyn. Det enda det säger är att den enda gemensamma nämnaren kring alla sexualbrott är att det i klar majoritet är män. Det är män med olika etniska bakgrunder, det är män från olika kulturer. Det är män med taskig kvinnosyn och enligt den statistik som finns är det en minoritet av männen. Detta tar dock inte bort att den enda gemensamma nämnaren är just män.

När en säger detta så får en allt som oftast höra att det är bara vänsterfeminister som påstår detta. Det är naivt, det är kränkande mot alla dessa män som inte begår övergrepp. Men nej, det är kvinnor som säger detta, det är inte naivt, det är många kvinnors vardag och de som har rätten att känna sig kränkta är de kvinnor som dagligen blir utsatta för övergrepp. Om du som man blir kränkt av att jag som kvinna säger att den enda gemensamma nämnaren är män, då kan det vara dags att fundera på varför du blir kränkt. Är det för att du inte vill förknippas med övergreppen? Ja, då är det dags att fundera på hur samhället är uppbyggt. På hur samhällssynen på kvinnor är. Det är dags att bli feminist och jobba för det. För feminismen jobbar inte bara för att kvinnor ska få det bättre, utan att män också ska få det bättre. Inte bättre så som att män ska få mer status, få mer fördelar gentemot kvinnor. Utan där synen är att vi är alla människor på lika grunder. Där vi har samma värde.

När män säger till mig att svenska män inte begår sexualbrott eftersom de har en annan kvinnosyn, då säger dessa män till mig och andra kvinnor med liknande erfarenheter, att de övergrepp som svenska män begått mot mig, inte har hänt. De säger till mig att jag hittar på. Det är den indirekta kommentaren som fälls. Därför blir jag otroligt ledsen när sådant sägs. Det är att blunda. Problemet med övergrepp finns överallt, i alla kulturer, i alla länder. För en får inte glömma att i vårt land finns det olika kulturer inom den ”svenska” kulturen. Det finns många platser i vårt land där hela samhällen har taskig kvinnosyn. Det finns män som är uppfostrade med taskig kvinnosyn. De finns här, det händer här, det är ett problem här.

Blunda inte för problemet. Förstå vad det är kvinnor säger. De säger att det har inte med etnicitet att göra, det har med kultur och kvinnosyn att göra. Därför går det inte att säga något annat än att den enda gemensamma nämnaren är män. Gör inte debatten om sexuella övergrepp mot kvinnor till en debatt om rasism. Det är att frånta kvinnor sina upplevelser. För de blev inte offer för en etnicitet, de blev offer för mäns kultur och kvinnosyn.

kränktman

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Män är djur

Så, då har vi avklarat den fantastiska kommentaren som alltid kommer när en som feministisk kvinna talar om sexuella övergrepp och trakasserier och om mäns syn på kvinnor.
Kommentaren gör att män försöker bli offer, de som det är synd om. På så vis slipper de se strukturerna som är så galna. På så vis slipper de förändra sin syn på kvinnor, strukturen och problemet med att kvinnor dagligen utsätts för sexuell trakasserier.

För det är ett problem, än större blir det när män inte ser sin del i problemet oavsett om de själva trakasserar eller inte. Garanterat finns det många män som inte själva uppfattar att de utsätter kvinnor för sexuella övergrepp.
Jag känner inte en enda kvinna som inte blivit trakasserad, jag känner heller inte en enda man som sagt att han utsatt kvinnor för det.
Men problemet finns, i allra högsta grad. Skrämmande är också att det är så vanligt att många kvinnor, flickor inte ens reagerar på att det är fel, att de har rätt till sin egen kropp och att ingen har rätt att ta på den utan tillåtelse.

Det är inte okej att ta på någons kropp bara för att du känner för det. Det är inte okej att kommentera andras utseende bara för att du känner det och framförallt, det är inte okej att skrika okvädningsord till den som inte tar emot dina tafsande händer eller sexuella anspelningar.

Och du man, det är inte du som är offer. Det är inte du som har tolkningsföreträde. Du man, du äger inte mig. Du ska inte skydda mig för att jag är kvinna, du ska inte tala om mig som min (våra kvinnor). Jag äger mig själv, du äger dig.

Om det nu ändå skulle vara svårt för dig att ge f*n i att trakassera så tipsar jag dig om att för varje gång du känner för att trakassera, stanna upp, tänk efter. Skulle du vilja att din mamma, din syster, din bästa väninna fick uppleva det du just är på väg att göra? Inte, ge tusan då att utsätta någon annan för det.

 

Posted by on 14 januari, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment