RSS

Observera, inte värdera

Idag har jag fått lära mig och öva på att observera utan att sätta ord på saker och ting. Att använda mina sinnen och vara i nuet utan att orden kommer och därmed värderar. Detta är näst intill omöjligt, som det känns just nu i varje fall. Observera är i min tankevärld att beskriva och därmed värdera. Men så är det ju inte. Observera ett päron är att se ett päron. Sen att det må vara grönt, saftigt, hårt etc är en helt annan sak. Observationen vi gör går på en nanosekund (typ). Därefter börjar hjärnan sätta ord på vad vi observerar, hur det ser ut, hur det känns, hur det luktar. Och det ska hjärnan göra såklart. Problemet är när man inte kan observera och låta observationen få vara där och nu. Utan att hjärnan beskriver, sen värderas det, sen kommer tusen andra tankar flygandes.

Jag har även idag fått övningar på att göra en sak i taget. Något som jag skulle lätt kunna vinna guldmedalj i att inte klara av. Bara som nu när jag sitter och skriver har jag flera saker på gång samtidigt. Jag försöker få i säng min son, jag skriver här, jag kollar mailen, jag kollar några försäljningar jag håller på med, jag planerar kommande flytt, jag försöker planera in hur veckan kommer se ut osv. Det finns hela tiden ett ”där borta” och väldigt sällan här och nu. Det är fruktansvärt stressande. Så nu ska jag lära mig att mer och mer göra en sak i taget. Hänger jag tvätt så hänger jag tvätt, skriver jag i min blogg så skriver jag i min blogg (just ja, sonen).

Min hjärna ska alltså omprogrammeras. I dagsläget går den från att tänka ”Nu skriver jag om det här i bloggen – Oj, någon budar på försäljningen – där är katten – dags att få sonen i säng –  jag skulle ju skriva om att ha en sak i taget – måste ropa på sonen att han ska skynda sig nu – oj, jag borde kört en tvättmaskin idag – katten vänder sig och vart är den andra katten – vad var det som skulle göras imorgon nu då – värker fortfarande i nacken – undra om jag ska se en serie ikväll – fast jag borde packa lite mer – jag är trött- en sak i taget och observation skulle jag ju skriva om – vad var det vi fick göra idag – shit, det bara snurrar i huvuet….” Så är det nästan hela tiden. Ibland kan jag som vakna till av att jag totalt försvunnit och bara sitter och stirrar. Det är precis som att hela hjärnan bara är svart, totalt avstängd. När jag är och får verktyg för att kunna förändra mitt liv förvånas jag över hur länge jag ändå hållit ihop. Jag borde gått sönder så mycket tidigare. Jag kan förvånas över att jag håller ihop i detta nu.

Observera, se, hör, känn, se, hör, känn, se, hör, känn. Tänk inte, bara se, bara hör, bara känn. Använda sina sinnen så som de är tänkta att användas. Stanna upp, dra sig tillbaka i tankevärlden.

 

Hur gör ni som inte har en hjärna som överarbetar? Hur fungerar det?

stresshjarna

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Ofredad

Det var länge sedan jag blev påhoppad utan någon anledning. Men här i förra veckan blev jag det. Jag gick på gågatan med en av de romska kvinnorna som tigger i stan. Jag hade lovat henne att gå och köpa en kopp kaffe. Jag hade inga lösa pengar så jag bad henne att följa med. Vi gick och pratade med varandra, så gott vi nu kunde utan att prata samma språk. Utanför en av stans shoppinghus stod en äldre man utanför dörrarna, han ropade om jag kunde svenska. Jag svarade att jag kunde svenska. Han bad mig då säga till kvinnan, som satt och tiggde utanför. Hon satt på samma sida som han stod på och han var väldigt upprörd över att hon satt där. Jag frågade varför jag skulle be henne flytta på sig. Och där brast det för den äldre mannen. Han skrek att han stått där i ett antal år och sålt lotter, det var hans plats och hon hade ingen rätt att sitta där. Hon fick sätta sig på andra sidan så hon inte var i vägen när han skulle sälja lotter. Jag föreslog då att han kunde ställa sig på andra sidan. Men se, det var ingen bra idé. Han klev fram mot mig, ställde sig väldigt nära och lutade sig över samtidigt som han skrek. Jag frågade i lugn ton varför han var så aggressiv och skrek. Han berättade då att han minsann kunde bli ännu mer aggressiv. Jag bestämde mig för att gå iväg. Jag och den romska kvinnan gick och köpte kaffe och därefter gick jag till jobbet.

Efter en timma på jobbet gick jag åter upp till stan då jag skulle hämta medicin som kommit efter en beställning. Den äldre mannen står inte utanför dörrarna men en av de andra kvinnorna satt där och sålde tidningen som de brukar sälja. Jag tog ut pengar och gick fram till henne för att betala för en tidning. När jag böjer mig ner för att ge henne pengarna tog någon helt plötsligt tag i min arm och slet upp mig. Det var den äldre mannen som tog sig friheten att slita i mig. Jag slet tillbaka min arm och sa till honom att inte röra mig. Han släppte taget om armen men klev istället framåt, ställde sig åter igen nära och lutade sig över. Skrek att jag inte skulle berätta för honom vad han skulle göra, att jag inte hade rätt att säga något. Jag bad honom att lugna ner sig och att jag faktiskt inte sagt åt honom vad han skulle göra. Att det snarare var tvärtom, han som blivit arg för att jag inte gjorde det han ville att jag skulle göra. Strax därefter knuffar mannen undan mig samtidigt som han säger ”flytta på dig” och han stormar iväg. Jag kände mig helt perplex.

Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att anmäla honom och polisen tog upp min anmälan som ett ofredande. Jag visste då inte vad han hette eller vem denna man var.

Dagen efter går jag åter förbi där, då hade jag inte sjalen på huvudet som jag hade dagen innan, utan en keps istället. Jag frågar mannen vad han säljer och för vem han säljer. Han svarar på det och jag inser att han inte känner igen mig. Jag frågar då vad han heter men då började han bli på sin vakt. Han vill inte svara och jag bestämmer mig för att ta en bild på honom så att jag kan skicka åtminstone den till polisen. Han försöker hålla för händerna så att han inte kommer med på bild men jag lyckas ändå ta en. Han undrar vad jag ska med den till och jag säger att jag ska skicka den till polisen då jag anmält honom för ofredande.

Under dagen söker jag fram föreningen som jag gissat mig fram till är den han sålde lotter för. Mailar dom och frågar om de har någon som säljer lotter på just den platsen åt dom och vad han i sådana fall heter. Jag får svar att de har en man där och jag får namnet. Genast mailar jag vidare informationen till polisen.

Nu tror jag inte att det kommer hända så otroligt mycket med själva anmälan. Men samtidigt, om man aldrig anmäler kommer det aldrig bli någon skillnad.

Det som gör mig rädd är inte själva mannen utan avskyn som mannen förmedlade. Jag är helt säker på att han ansåg sig ha rätten att göra detta dels för att han förmodligen trodde att jag var romsk, dels för att jag är kvinna, dels för att jag hade sjal på huvudet (min man brukar kalla det för cancermössa) och dels för att jag står för något annat än avsky mot de romska personerna som är här och försöker få ihop till mat, kläder, skola och sjukvård för sina barn. Det gör mig bara så otroligt ledsen att dessa människor, som redan är på botten ska tvingas ta emot även detta förakt.

Likaså vet jag att muslimska kvinnor som valt att ha sjal också får ta emot det här hatet. Det är hatet som gör mig rädd.

 

 

Posted by on 20 september, 2016 in Trollet recenserar/tycker/säger

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , , ,

Mäns makt över kroppar 

Häromdagen blev en man i en hockeyklubb anmäld för sexuellt ofredande, någon dag efter lades fallet ner. Orsaken var enligt utredande polis att mannen inte kunnat undgå att tafsa på kvinnans bröst då hennes bröst var så stora. 

Dagen efter förtydligar han sig genom att säga att det är samma sak som att du ”råkar” slå till någon på rumpan när du går förbi om personen ifråga har en stor rumpa. Stora kroppsdelar är svåra att låta bli som man (min tolkning). 

Män har i väldigt lång tid nu tyckt sig ha rätten till kvinnors kroppar. Och enligt rättsväsendets ständiga utlåtanden stämmer det än idag. Jag som kvinna kan inte röra mig i våra gemensamma utrymmen och vara säker på att jag slipper bli ofredad. Det är min skyldighet att se till att män inte ofredar och händer det är det mitt fel. 

Män tar sig rätten att bestämma hur kvinnor ska klä sig, eller icke klä sig. Inte för mycket, inte för lite men heller inte lagom (vad det nu är). Avklätt är för slampigt och för täckande, ja då är du visst terrorist.

Ingen har rätt till min kropp förutom jag. Ingen får ta på mig utan att jag har godkänt det. Inte min partner, inte mitt barn. Ingen har rätt att bestämma hur jag ska klä mig. Gillar du det inte, vänd bort blicken och var tyst! 



Jag har tröttnat på detta. Vi borde kommit längre. Men uppenbarligen behövs mer  tydlighet för att jag som kvinna ska kunna få vara! 

 

Tags: , , , , , ,

Men bajs också

Sen jag gjorde min gastric bypass för fem år sedan har jag haft otroliga problem med min mage och tömmandet av tarmarna. Blir oerhört lätt förstoppad och vid minsta stress låser det sig totalt. Ett tag hade jag en app i telefonen, en bajsapp, däe jag fyllde i när jag bajsat, konsistens och färg 😂. Hade faktiskt rätt roligt med den. Jag ställde även in ett larm om jag inte bajsat inom ett dygn. 

Vid något byte av telefon glömdes den däremot bort. I dagsläget är magen ett kaos. Så fort jag åker bort stannar magen upp. Är jag bortrest längre stund får jag äta fikontabletter som sätter igång den. Hur äckliga som helst, men de fungerar. 

Jag önskar dock att någon hade förvarnat om detta innan operationen. För det är otroligt jobbigt. Många gånger måste jag tänka efter om jag lyckats sköta magen eller inte. Likaså vet jag att när jag väl kommer hem så kommer jag inte kunna gå långt ifrån toaletten då allt som samlats ska ut. Hur många gånger jag suttit på toa och hulkat samtidigt som förstoppningar släppt vet jag inte. Otaliga gånger är det. Det är som de som lider av IBS, ens liv planeras utifrån magen och dess behov. 

Bilden är helt oärligt snodd efter en bajsgoogling och visar hur appen fungerade. Nog dags att leta reda på den igen. 

 

Posted by on 21 augusti, 2016 in Hälsa, Viktresan

Leave a comment

Tags: , , , , , , , , ,

Post Pride Depression 

Så var årets stora kärleksfest över, Stockholm pride. Det årliga återkommande, där en sliter som en tok och samtidigt har så roligt. Jag brukar säga att det är värt smärtan. För ont gör det i hela kroppen, huvudet och ögonen går i kors efter veckans volontärande. Det blir många timmar per dygn och springer gör man, hit och dit. Alla glada människor, all kärlek, alla kramar, all glädje gör det så värt. Så kommer man hem och verkligheten kommer farandes som en tung blöt vägg. 

Väl hemma efter en mardrömsresa hem kom vardagen som en käftsmäll. Fast vanlig vardag är det ju inte egentligen. Inom några månader flyttar vi till hus. Huset håller vi på att renovera, samtidigt som lägenheten ska hållas i något slags skick. Folk som kommer och tittar på den. Tvätt som ska tvättas efter två veckors resande. På det ska jag försöka få anställning, fixa sjukskrivning, börja behandling och fortsätta det jobb jag redan påbörjat med min psykolog. 

Politiken börjar igen nu efter sommaruppehållet och det är dags att åka runt och utbilda föreningarna samt själv hinna få lite pepp och nya idéer. 

Ibland känns det som att hela livet är för mycket, men oftast bara efter jag sovit för dåligt under natten. För sömn är det viktigaste för att dagen ska bli bra. Tyvärr fungerar sömnen väldigt dåligt. Och dessa trötta dagar är ångesten alltid nära. Jag får svälja bort den hela tiden. 

Samtidigt ser framtiden bättre ut. Med lön, med hus vilket ger oss mindre utgifter i månaden. Med behandling som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att kunna hålla fötterna på marken. 

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Vänder livet? 

Vänder livet? 

Det sägs att man ska försöka se ljuset i tunneln. Jag förstår det, men när livet gör ont hjälper det inte att höra om det där ljuset. För man vet att det finns där, det går bara inte att se det i mörkret. 

Jag har ändå ljus i mitt liv, trots mörker. Jag har min familj, jag har min son, jag har snart ett jobb jag älskar. Jag kommer snart ha ett boende jag kommer trivas bättre med, där jag får tillgång till en trädgård där jag kan odla. Det är som att livet börjar nysta upp sig. Samtidigt går jag igenom en process som är fruktansvärt jobbig. Mycket sorg, mycket tankar, mycket oro. Samtidigt vet jag att processen är nödvändig för det kommer göra livet bättre. Kanske inte enklare men mer hanterbart. 

Nu väntar dock en vecka full med värme och kärlek. Som jag ska insupa kärlek, för minst ett år framåt. 

 

Sygalen

Livet går i rasande fart framåt. Jag arbetstränar nu fyra dagar i veckan, där emellan tränar jag på att vila och återhämta mig. Det är långt mycket svårare än att arbetsträna. Jag har fått dra ner på nästan allt ideellt arbete, med viss sorg. Jag försöker acceptera att livet ser ut så nu. Jag har äntligen, efter ett års strul, fått börja inom psykiatrin. Där har jag fått en helt fantastisk psykoterapeut som ska hjälpa mig framåt. Till hösten ska jag få gå en Dbt-behandling, det kommer bli tufft men bra. Till hösten kommer jag förhoppningsvis vara anställd på företaget jag arbetstränar och ha lön dessutom. Det längtar jag till. Dessutom förbereder vi oss för flytt igen, denna gång till ett hus. Vi vet inte när än dock. 

Hemma har jag tusen syprojekt igång, framförallt kläder till mig och sonen. Även mannen har fått sig några nya plagg. Så roligt att få unika kläder med färg och form. 

Den stora skillnaden är nog ändå min resa från utmattning till mer återhämtning. Resan är långt ifrån klar. Men stora steg har tagits sen jag började med rehabiliteringen för snart ett år sedan. Även om jag fortfarande känner frustration över tröttheten. Jag har genom psykiatrin fått större insikt om varför jag inte fungerar i mig själv, jag har fått en diagnos IPS, instabil emotionell personlighetsstörning, jag har vissa drag av ptsd dessutom som ska tas tag i nu under sommaren. Med viss fasa ska vi gå igenom mitt liv, från start till nu. 

Sonen har slutat tvåan och längtar till trean. Han har gjort stora framsteg under året i den nya skolan. Ett åt utan mobbning, där han istället har kunnat fokusera på att våga visa vad han kan. Läsning som varit en hård nöt att knäcka funkar nu riktigt bra. Matte älskar han. 

Så, livet är på framfart i rasande takt. Jag försöker hinna med men samtidigt pausa, flera gånger om dagen. 

 

Posted by on 1 juli, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment

Håll igång

Jag har alltid varit en aktiv person. Gjort massor med saker, varit aktiv i föreningsliv osv. Nu, sen den tredje kraschen har jag fått börja lära om. Aktivitet, absolut men inte på bekostnad av mig själv. Tyvärr är det svårt att inte göra något. Som idag, vaknar med jordens huvudvärk, mår illa och är på dåligt humör. Alltså en dag som borde innehålla ingenting. Efter några timmars surande gör jag ändå lite. Det lilla blir till mer som blir för mycket. Samtidigt är det skönt att vissa saker blir gjorda. Men de skulle kunna bli gjorda i mer lagom takt. Så nu ligger jag här åter med illamående och huvudvärk men med mönster insatta i pärmar, tyget vikt, plantorna omplanterade och tvätten hängd. Frågan är väl om det var värt dagens hälsa

image

 

Tags: , , , ,

Med Gud finns inget helvete… Eller?

Jag är uppvuxen med tro i familjen, kristen tro. Vi gick till missionskyrkan på gudstjänster och mina föräldrar var aktiva scouter. Livet var gott för det är det inom kyrkan. Eller så är det inte så. Allt för många gånger har jag sett, hört och mött människor som far väldigt illa i livet och som tror att de är skyldiga till eländet, att Gud straffar dom för något de gjort. Gud straffar inte!

Själv var jag tyst om saker som skedde i mitt liv eftersom det fanns de som då skulle anse att jag inte var nog kristen, eller nog god, att jag var djävulens anhang, att jag straffades av Gud. Jag fick höra det flera gånger.

Gud straffar inte!

Även när livet varit ett rent helvete så har Gud varit med mig. Det är inte Gud som vill mig ont. Gud straffar mig inte för de fel jag gör, Gud följer mig, lyfter mig och älskar mig. Som människa är vi inte Gud, vi är inte fullkomliga. Vi gör fel, vi säger fel, det blir fel. Det är så det är. Vi kan rätta till vissa saker, vi kan förändra. Men vi kan aldrig bli Gud, vi kan bara bli en del av Guds skapelse och göra så gott vi kan. Vi kan säga förlåt när det blir fel.

När jag möter nya människor som får höra att jag är troende, får de en uppfattning om att livet då har varit som en dans. För så är det när en tror på Gud. Gud är med och därför kan inget ont hända. Så är det inte. Och det är dags att lyfta att även om Gud är med människor, så händer eländen. Allt från sjukdomar, övergrepp, missbruk, mobbning, dödsfall, olyckor osv. Människor med tro är inte skyddade från det som livet har att erbjuda. Livet kan givetvis erbjuda massor med gott också.

Jag kan glädjas med människor som funnit sin trygghet i sin tro (eller vad de nu funnit den i), som med hjälp av sin trygghet kan lämna det som sårat. Jag blir däremot rädd när människor totalt slukas upp av att nu kommer allt bli bra. Livet kommer aldrig mer bli ett helvete.

Mitt liv har som sagt innehållit en hel del helveten. Och det är inte Gud som utsatt mig för detta. Det är människor.

Det var inte Gud som mobbade
Det var inte Gud som trakasserade
Det var inte Gud som våldtog
Det var inte Gud som drack
Det var inte Gud som slog
Det var inte Gud som utnyttjade
Det var inte Gud som sparkade

Däremot var Gud med mig, varje dag. Gud älskade mig, hela mig. Det var ingen större tröst just då, när en var i helvetet. Det är en tröst idag.

Gud straffar inte!

 

Tags: , , , , , , , ,

Skrotar listan

För fyra år sedan skrev jag visst en lista över vad jag ville åstadkomma under året. Inte blev det mycket struket på listan.

*Skriva klart min c-uppsats
*Ta körkort
*Byta jobb
*Börja trivas i lägenheten
*Åka på minst ett bröllop
*Träffa minst en vän jag aldrig träffat förut
*Få ordning på ekonomin
*Börja träna på mer regelbunden basis
*Börja tro på mig själv
*Studera vidare (psykologi eller sociologi)
*Och förhoppningsvis en sak till men vad det är säger jag inte nu

Enligt ett annat blogginlägg bytte jag jobb, fast jag bytte inte arbetsgivare vilket hade varit bra. Körkortet har jag inget än, om jag var på bröllop det året minns jag inte men några har det blivit under de senaste åren. Tyvärr fler begravningar än bröllop. För två år sedan träffade jag en vän jag tidigare aldrig träffat i verkligheten. Jag hoppas det kommer fler. Ekonomin är som den är och studera vidare har det inte blivit. Istället har jag roat mig med att gå in i väggen.

Jag tror att årets lista skulle se ut såhär;

*Fortsätta dansa
*Fortsätta sy egna kläder
*Hålla koll på vilotid
*Arbeta vidare på arbetsträningen, sakta framåt
*Älska mig själv
*Vårda mig själv
*Vårda min kärlek till familjen
*Hockey
*Tatueringar

Fokus på mig och min hälsa. På hållbarhet i livet. Att lära mig ännu mer hitta balans. Göra sådant jag mår bra av eftersom det kommer påverka även min familj. Fokus inåt istället för utåt. Men jag vill inte ha någon lista så därför skrotar jag listan helt. Detta sagt av en som gillar att lista upp saker (om än oftast i huvudet) men nu lär vi om.

 

Posted by on 24 april, 2016 in Okategoriserade

Leave a comment